En våg av skrivlust.
Två månader har gått, och jag har inte skrivit ett enda ord här. Ändå finns det trogna själar som tittat förbi, idag inte mindre än 7 st, härligt att skåda.
När jag skrev senast så hade jag alltså förfärligt ont i halsen, och även Herr Feber infann sig. Det visade sig vara körtelfeber, vilket satte ett abrupt slut på både mitt festande och tränande, då fysisk aktivitet är strängt förbjudet i sex veckor efter insjuknandet. Livet är hårt, men livet går vidare. Har i princip precis blivit helt friskförklarad enligt boken, och borde vara redo för nya bravader. Men hinder finns alltid, i form av tentor och i form av fortsatta hälsoproblem. Knän som spökar och andra grejor som helt oförklarligt uppstår i en 22-årings sargade kropp...haha, hade nästan glömt hur mycket jag gillar att skriva, man kan skildra och romantisera allting på något skruvat sätt.
Musik som strömmar ur högtalarna: Ne-Yo - Mad.
Pressen ligger på ens axlar, framtiden ska avgöras. Har man vad som krävs eller kommer man för alltid att behöva se sig själv i spegeln och se en misslyckad människa? En människa som inte klarade av det som så många andra klarar, är man verkligen så svag? Svaret lär man få inom en snar framtid, det drar ihop sig, så på med rustningen och fram med svärden, en kamp för existensiell status ska utkämpas.
Vintern är en deprimerande tid, och det märks på både en själv och på de omkring en. Glada människor blir orkeslösa och leenden försvinner in i mörkret. Det är mörkt när man vaknar, och det är mörkt när man går och lägger sig, man omgärdas av ett nedtryckande hav bestående av något som inte går att skåda.
Din framsida är ljus som solskenet på en grekisk strand i Juli, värmande och spännande bubblande. Din baksida är mörkare än den djupaste avgrund, kall och nedtryckande.
Jag kommer inte försöka skriva varje dag bara för att ha en löpande blogg. Det kändes idag som att något saknades, som att jag behövde göra något där det skulle behövas en aning mer färdighet i talets och skriftens konst än det som i vanliga fall produceras ur mig, och då blev det här lösningen. Och så kommer det fortsätta, skrivandet har alltid varit för min egna vinning, och jag är inte den som skriver dagbok eller liknande, så det här är lösningen. Vissa saker kommer bara ur mig på ett sådant sätt, även om det inte handlar om de mest djupa frågor i ens liv, de behöver bara vädras på ett mer uttrycksfullt sätt än vad som sker i mitt inre.
Vi hörs när återfall sker.
När jag skrev senast så hade jag alltså förfärligt ont i halsen, och även Herr Feber infann sig. Det visade sig vara körtelfeber, vilket satte ett abrupt slut på både mitt festande och tränande, då fysisk aktivitet är strängt förbjudet i sex veckor efter insjuknandet. Livet är hårt, men livet går vidare. Har i princip precis blivit helt friskförklarad enligt boken, och borde vara redo för nya bravader. Men hinder finns alltid, i form av tentor och i form av fortsatta hälsoproblem. Knän som spökar och andra grejor som helt oförklarligt uppstår i en 22-årings sargade kropp...haha, hade nästan glömt hur mycket jag gillar att skriva, man kan skildra och romantisera allting på något skruvat sätt.
Musik som strömmar ur högtalarna: Ne-Yo - Mad.
Pressen ligger på ens axlar, framtiden ska avgöras. Har man vad som krävs eller kommer man för alltid att behöva se sig själv i spegeln och se en misslyckad människa? En människa som inte klarade av det som så många andra klarar, är man verkligen så svag? Svaret lär man få inom en snar framtid, det drar ihop sig, så på med rustningen och fram med svärden, en kamp för existensiell status ska utkämpas.
Vintern är en deprimerande tid, och det märks på både en själv och på de omkring en. Glada människor blir orkeslösa och leenden försvinner in i mörkret. Det är mörkt när man vaknar, och det är mörkt när man går och lägger sig, man omgärdas av ett nedtryckande hav bestående av något som inte går att skåda.
Din framsida är ljus som solskenet på en grekisk strand i Juli, värmande och spännande bubblande. Din baksida är mörkare än den djupaste avgrund, kall och nedtryckande.
Jag kommer inte försöka skriva varje dag bara för att ha en löpande blogg. Det kändes idag som att något saknades, som att jag behövde göra något där det skulle behövas en aning mer färdighet i talets och skriftens konst än det som i vanliga fall produceras ur mig, och då blev det här lösningen. Och så kommer det fortsätta, skrivandet har alltid varit för min egna vinning, och jag är inte den som skriver dagbok eller liknande, så det här är lösningen. Vissa saker kommer bara ur mig på ett sådant sätt, även om det inte handlar om de mest djupa frågor i ens liv, de behöver bara vädras på ett mer uttrycksfullt sätt än vad som sker i mitt inre.
Vi hörs när återfall sker.
