I'm falling...
into the ground. The feeling of deja vu, it has happened before, it's repeating itself. The same feelings, the same explanations, the same excuses. A different setting, a different place and a different time, but with the same outcome.
The past makes its return, it's impossible to let go. I've tried again and again but everything just keeps popping up in my memory. Why, I ask myself, why does it always return?
I'm starting to think that the future can not exist before the past goes away.
The excuse has always been that the present stops the future, that I see the tomorrow, but not the today.
Now I'm starting to realize that is not the problem, but what the problem really is, that I don't know.
So I stand up, I say loud and clear: "Let me go, let me be free, only then will I be able to make my future real"
"The future is not set, there is no fate but what we make for ourselves".
The past makes its return, it's impossible to let go. I've tried again and again but everything just keeps popping up in my memory. Why, I ask myself, why does it always return?
I'm starting to think that the future can not exist before the past goes away.
The excuse has always been that the present stops the future, that I see the tomorrow, but not the today.
Now I'm starting to realize that is not the problem, but what the problem really is, that I don't know.
So I stand up, I say loud and clear: "Let me go, let me be free, only then will I be able to make my future real"
"The future is not set, there is no fate but what we make for ourselves".
What can I do?
What can I do when my head gets blurred by thoughts that can't lead anywhere except into nightmares?
The last thing I think about at night, and the first thing I think about in the morning. What can I do to stop it?
What can I do when everything I do reminds me of it? Where can I go when every place I'm in reminds me of it?
When the sun is up it should cast a shadow on everything that I'm about, but it won't.
When the sun is down it should be so dark that everything that I'm about lies hidden in the dark, but it's not.
When the wind blows it should blow my soul so far away that I can't feel a thing anymore, but I can still feel.
When the ground opens up it should swallow me and bury me deep down inside.
When the sky crashes down it should take me with it up again, so that I can't see what's down here anymore.
If one of all these things occured, it would help me in a million ways.
Sometimes I let my mind wander away, and inside my head I see all the things I want, and I'm happy for once, truly happy. Not the kind of happiness that you felt when you were young, when a fat, funny-looking bird made you laugh and feel happy for the rest of the day. Or when you pulled your finger through an ant-stream, causing the ants to walk in blindness all over the road. Or when the evil kid that used to laugh at you would wet his pants in front of the whole class, no, nothing like it.
The happiness I talk about is stronger than that, stronger than it all combined.
The kind of happiness that can make you live with nothing else but its warm security for the rest of your life.
The ultimate happiness.
The last thing I think about at night, and the first thing I think about in the morning. What can I do to stop it?
What can I do when everything I do reminds me of it? Where can I go when every place I'm in reminds me of it?
When the sun is up it should cast a shadow on everything that I'm about, but it won't.
When the sun is down it should be so dark that everything that I'm about lies hidden in the dark, but it's not.
When the wind blows it should blow my soul so far away that I can't feel a thing anymore, but I can still feel.
When the ground opens up it should swallow me and bury me deep down inside.
When the sky crashes down it should take me with it up again, so that I can't see what's down here anymore.
If one of all these things occured, it would help me in a million ways.
Sometimes I let my mind wander away, and inside my head I see all the things I want, and I'm happy for once, truly happy. Not the kind of happiness that you felt when you were young, when a fat, funny-looking bird made you laugh and feel happy for the rest of the day. Or when you pulled your finger through an ant-stream, causing the ants to walk in blindness all over the road. Or when the evil kid that used to laugh at you would wet his pants in front of the whole class, no, nothing like it.
The happiness I talk about is stronger than that, stronger than it all combined.
The kind of happiness that can make you live with nothing else but its warm security for the rest of your life.
The ultimate happiness.
Vem bryr sig?
En del funderingar lyckas man aldrig få något vettigt ur, man kommer aldrig fram till några riktiga svar, utan bara fler funderingar som får fler och fler möjliga svar. De flesta funderingar får aldrig se dagsljuset, de blir aldrig vädrade, utan stannar för alltid inombords där de långsamt fräter på själen.
Om man grovt ska dela upp sinneslag, så finns det två stadier som man kan befinna sig i, det stadium där man bryr sig, och det då man inte bryr sig. Med detta sagt så handlar mina funderingar om hur det kommer sig att man i princip mår som bäst då man befinner sig i det stadium då man inte bryr sig? Vidare så undrar jag också hur det kommer sig att man verkar få det man vill precis då man slutat bry sig?
Har det med vad man utstrålar att göra? Om man visar att man bryr sig för mycket så tar andra lätt ett steg tillbaka, samtidigt som man tar två steg framåt om man märker att någon slutar bry sig. Man vill ha bekräftelse, men inte för mycket. Kan det vara så?
De tillfällen då man slutar bry sig och faktiskt trivs bra med det, så får man plötsligt tillfällen som man inte hade innan, man blir bemött på andra sätt, och detta leder ofta till att man går tillbaka till att just bry sig. Det mönster som kändes bra bryts och man hamnar genast på ruta ett igen.
Sedan är frågan om det är moraliskt försvarbart att medvetet sträva efter att inte bry sig, och dessutom om man verkligen kan lura sig själv till att sluta med det, om det faktiskt råkar vara så att man verkligen bryr sig.
Makes sense? Inte riktigt kanske.
Man kan skämta hur mycket som helst om vissa saker, men när man väl tänker efter så stämmer de kanske i högre grad än man tror. Att vara schizofren är ett sjukligt tillstånd, men till en viss gräns så är man nog i det tillståndet själv. Att vissa saker kan kännas så extremt olika vid olika tillfällen, det är ett mysterium.
Som en vis man sa: Make way for the bad guy, who do i trust? Me!
Ja, det kan man säga, vem ska man lita på om inte sig själv?
Over and out / Danko
Om man grovt ska dela upp sinneslag, så finns det två stadier som man kan befinna sig i, det stadium där man bryr sig, och det då man inte bryr sig. Med detta sagt så handlar mina funderingar om hur det kommer sig att man i princip mår som bäst då man befinner sig i det stadium då man inte bryr sig? Vidare så undrar jag också hur det kommer sig att man verkar få det man vill precis då man slutat bry sig?
Har det med vad man utstrålar att göra? Om man visar att man bryr sig för mycket så tar andra lätt ett steg tillbaka, samtidigt som man tar två steg framåt om man märker att någon slutar bry sig. Man vill ha bekräftelse, men inte för mycket. Kan det vara så?
De tillfällen då man slutar bry sig och faktiskt trivs bra med det, så får man plötsligt tillfällen som man inte hade innan, man blir bemött på andra sätt, och detta leder ofta till att man går tillbaka till att just bry sig. Det mönster som kändes bra bryts och man hamnar genast på ruta ett igen.
Sedan är frågan om det är moraliskt försvarbart att medvetet sträva efter att inte bry sig, och dessutom om man verkligen kan lura sig själv till att sluta med det, om det faktiskt råkar vara så att man verkligen bryr sig.
Makes sense? Inte riktigt kanske.
Man kan skämta hur mycket som helst om vissa saker, men när man väl tänker efter så stämmer de kanske i högre grad än man tror. Att vara schizofren är ett sjukligt tillstånd, men till en viss gräns så är man nog i det tillståndet själv. Att vissa saker kan kännas så extremt olika vid olika tillfällen, det är ett mysterium.
Som en vis man sa: Make way for the bad guy, who do i trust? Me!
Ja, det kan man säga, vem ska man lita på om inte sig själv?
Over and out / Danko
Gåtor.
Ensam är stark, eller?
Om man samlar allt man tänker på utan att någonsin släppa ut det i det fria, blir man till slut totalt galen då?
Kan ett mentalt skrik höras av någon annan?
Hur kan man vara lycklig och olycklig på samma gång, egentligen?
Ensam ÄR stark.........(eller?)
Inte vet jag, det är inte mycket man faktiskt vet, fast att man ägnar all sin vakna tid av dygnet åt att fundera över allt sådant.
Hur kommer det sig att det här inlägget låter så deppigt, när man för tillfället inte är det?
Har man efter 23 år tänkt så mycket att man på något sätt har nått en grund av sinneslag som även när man är på topp påminner en om den andra sidan?
Verkar någon av de här frågorna ens vettiga i andras öron(ögon)?
Very well cykelställ...very nice fågelbajs...
Önskar er en trevlig morgondag =)
Om man samlar allt man tänker på utan att någonsin släppa ut det i det fria, blir man till slut totalt galen då?
Kan ett mentalt skrik höras av någon annan?
Hur kan man vara lycklig och olycklig på samma gång, egentligen?
Ensam ÄR stark.........(eller?)
Inte vet jag, det är inte mycket man faktiskt vet, fast att man ägnar all sin vakna tid av dygnet åt att fundera över allt sådant.
Hur kommer det sig att det här inlägget låter så deppigt, när man för tillfället inte är det?
Har man efter 23 år tänkt så mycket att man på något sätt har nått en grund av sinneslag som även när man är på topp påminner en om den andra sidan?
Verkar någon av de här frågorna ens vettiga i andras öron(ögon)?
Very well cykelställ...very nice fågelbajs...
Önskar er en trevlig morgondag =)
Up to date
Livet leker, eller?
Jo men vafan, man bor ju i Sveriges bästa studentstad, och så.
Haft två bra dagar. Boende inför praktiken i LJUSDAL ordnat, G på en tenta och en allmänt oproblematisk tillvaro för tillfället.
Jag känner ett tillstånd av nedsatt känslomässig förmåga just nu. Det tillståndet då man tappar sin vanliga tendens att ständigt tänka på saker som drar en neråt. Rättare sagt så finns fortfarande tankarna där så klart, men reaktionen vid tankarna är inte densamma som förut. Det är som att hjärtat slitits ut och kvar är bara den kalla grop där hjärtat skulle ha suttit. Det är skönt, jag mår bättre, jag har roligare.
Har ett sjukt sug efter utgång i princip hela tiden just nu också, synd att det inte finns någon som matchar mitt utgångssug, så man får nöja sig med typ en gång per vecka..."bara"...
Ser fram emot praktiken faktiskt...FAKTISKT. En håla i Norrland i sex veckor låter inte direkt lockande, men det ska nog bli alldeles utomordentligt bra och lärorikt. Nu när boendet har ordnat sig så kan man se fram emot det så som man bör göra, se att det kommer bli otroligt lärorikt och intressant att arbeta med stroke-patienter med allt vad det innebär. Ska bo på ett elevhem för gymnasieelever, låter som början på en medelbra amerikansk highschool-film det här. Fest i mitt rum, alla är välkomna...så länge ni är tjejer och inte killar...bingo!
Dessutom finnes både biljard och pingisbord på boendet, så det ska bli sjukt kul att få spela pingis ännu en gång, det som man gjorde i princip varje dag under det första året på min utbildning. Nu har vi flyttat till en ny skola där det varken finns pingisrum eller någon sorts gemenskap med de andra terminerna över huvud taget i princip. Men men, bara att böja sig och ta emot skiten, vi kan inget annat göra.
Det är snö ute, så mycket snö. Så mycket snö att jag på allvar börjar misstänka att det kommer ligga snö på min födelsedag...den 10:e Maj...känns mycket möjligt faktiskt. Så jag önskar mig från och med nu en skidresa i födelsedagspresent!
Förresten är jag väldigt nyfken över hur många godispåsar som egentligen ligger ihopknycklade i min papperskorg exakt nu...
Oj då, nu måste jag rusa...strax tillbaka...
Sådär ja, det var gött...känner mig tolv kg lättare...höhö.
Happ, vad säger man mer, kom av mig lite nu känner jag. Rundar nog av nu istället, så får jag återkomma vid fler funderingar.
Oh, have you not heard? I was under the impression that everyone had heard.
The bird is equal or even bigger than the word!
Family guy rules!
:)
Jo men vafan, man bor ju i Sveriges bästa studentstad, och så.
Haft två bra dagar. Boende inför praktiken i LJUSDAL ordnat, G på en tenta och en allmänt oproblematisk tillvaro för tillfället.
Jag känner ett tillstånd av nedsatt känslomässig förmåga just nu. Det tillståndet då man tappar sin vanliga tendens att ständigt tänka på saker som drar en neråt. Rättare sagt så finns fortfarande tankarna där så klart, men reaktionen vid tankarna är inte densamma som förut. Det är som att hjärtat slitits ut och kvar är bara den kalla grop där hjärtat skulle ha suttit. Det är skönt, jag mår bättre, jag har roligare.
Har ett sjukt sug efter utgång i princip hela tiden just nu också, synd att det inte finns någon som matchar mitt utgångssug, så man får nöja sig med typ en gång per vecka..."bara"...
Ser fram emot praktiken faktiskt...FAKTISKT. En håla i Norrland i sex veckor låter inte direkt lockande, men det ska nog bli alldeles utomordentligt bra och lärorikt. Nu när boendet har ordnat sig så kan man se fram emot det så som man bör göra, se att det kommer bli otroligt lärorikt och intressant att arbeta med stroke-patienter med allt vad det innebär. Ska bo på ett elevhem för gymnasieelever, låter som början på en medelbra amerikansk highschool-film det här. Fest i mitt rum, alla är välkomna...så länge ni är tjejer och inte killar...bingo!
Dessutom finnes både biljard och pingisbord på boendet, så det ska bli sjukt kul att få spela pingis ännu en gång, det som man gjorde i princip varje dag under det första året på min utbildning. Nu har vi flyttat till en ny skola där det varken finns pingisrum eller någon sorts gemenskap med de andra terminerna över huvud taget i princip. Men men, bara att böja sig och ta emot skiten, vi kan inget annat göra.
Det är snö ute, så mycket snö. Så mycket snö att jag på allvar börjar misstänka att det kommer ligga snö på min födelsedag...den 10:e Maj...känns mycket möjligt faktiskt. Så jag önskar mig från och med nu en skidresa i födelsedagspresent!
Förresten är jag väldigt nyfken över hur många godispåsar som egentligen ligger ihopknycklade i min papperskorg exakt nu...
Oj då, nu måste jag rusa...strax tillbaka...
Sådär ja, det var gött...känner mig tolv kg lättare...höhö.
Happ, vad säger man mer, kom av mig lite nu känner jag. Rundar nog av nu istället, så får jag återkomma vid fler funderingar.
Oh, have you not heard? I was under the impression that everyone had heard.
The bird is equal or even bigger than the word!
Family guy rules!
:)
Fight
Uppercut, högerkrok och sjukt många jabbar kommer mot en hela tiden. Det enda man kan göra är att ducka, parrera och försöka återhämta sig från alla de slag som faktiskt träffar. Lättare sagt än gjort.
Har massa att skriva men inga ord för att få ut det, inte ofta det händer va. Mållös.
Onödigt, men nödvändigt. Jobbigt, men värt. Eller?
Vad kommer man ha kvar i livet den dag då man inser allt man missat och allt man försakat?
Man brukar säga att det finns någon i allas liv som skulle kunna gå genom eld för en, stämmer det verkligen?
Vänner, finns dom?
Vem hade man själv kunnat gå genom eld för? För vem hade man kunnat simma över Atlanten, för vem hade man gett sitt liv utan att tveka en sekund?
Aldrig någonsin blir man helt nöjd över tillvaron, det finns alltid något som är bättre, något att sträva mot. Det behövs för att aldrig bli bekväm, för att inte nöja sig med det näst bästa, men det driver en också till vansinne, då man även om man har det bästa inbillar sig att man är värd något ännu bättre.
Hur kan man själv veta vad man är värd? Ens värde bestäms inte efter sin egna uppfattning om ens handlingar i livet, det sätts efter de människors tycken som man har påverkat. Vad är jag värd? Vad är ni värda?
Är det hela ett nödvändigt ont? Är det så att man skapar sina egna problem för att man inte anser sig bra nog för att vara problemfri? Går det att vara utan bekymmer, existerar den tillvaron?
I ett läge av total lycka, har man inte ändå en liten vrå som känner oro över att hela den lyckliga tillvaron ska lösas upp och brinna i sina egna lågor?
Många frågor i livet får man aldrig svar på, eftersom att man inte kan leva i en framtid där svaren möjligtvis skulle kunna existera. En viss framtid kanske aldrig blir nutid och är därmed aldrig verklighet.
"Soon it will all be over, soon it will be forgotten" - Men det försvinner inte!
Join me, make the world a little brighter. "Let there be light, he said"
Har massa att skriva men inga ord för att få ut det, inte ofta det händer va. Mållös.
Onödigt, men nödvändigt. Jobbigt, men värt. Eller?
Vad kommer man ha kvar i livet den dag då man inser allt man missat och allt man försakat?
Man brukar säga att det finns någon i allas liv som skulle kunna gå genom eld för en, stämmer det verkligen?
Vänner, finns dom?
Vem hade man själv kunnat gå genom eld för? För vem hade man kunnat simma över Atlanten, för vem hade man gett sitt liv utan att tveka en sekund?
Aldrig någonsin blir man helt nöjd över tillvaron, det finns alltid något som är bättre, något att sträva mot. Det behövs för att aldrig bli bekväm, för att inte nöja sig med det näst bästa, men det driver en också till vansinne, då man även om man har det bästa inbillar sig att man är värd något ännu bättre.
Hur kan man själv veta vad man är värd? Ens värde bestäms inte efter sin egna uppfattning om ens handlingar i livet, det sätts efter de människors tycken som man har påverkat. Vad är jag värd? Vad är ni värda?
Är det hela ett nödvändigt ont? Är det så att man skapar sina egna problem för att man inte anser sig bra nog för att vara problemfri? Går det att vara utan bekymmer, existerar den tillvaron?
I ett läge av total lycka, har man inte ändå en liten vrå som känner oro över att hela den lyckliga tillvaron ska lösas upp och brinna i sina egna lågor?
Många frågor i livet får man aldrig svar på, eftersom att man inte kan leva i en framtid där svaren möjligtvis skulle kunna existera. En viss framtid kanske aldrig blir nutid och är därmed aldrig verklighet.
"Soon it will all be over, soon it will be forgotten" - Men det försvinner inte!
Join me, make the world a little brighter. "Let there be light, he said"
Return of the Urge
It has been gone for so long, i haven't felt it since that day almost two years ago.
But once again it finds me, trying to pull me deep down away from reality.
Again, my entire body shiver, from the top of my head all the way down to my toes.
It's like a scream for something that does not exist, but as the urge travels inside me it feels as the world is spinning faster than ever, making my stomach get a rush of shear excitement.
It's stuck in my brain.
The urge plays with your mind, it makes you hallucinate.
I'm blind and i'm numb. Yet i feel it so strong it almost hurts, making my skin crawl inside-out.
Once again i fight it, once again i try to kill it.
Once again it can't be stopped, once again it's inevitable.
En hjärna som brinner, ett system som smälter och ett hjärta som förgäves försöker syresätta maskineriet.
Som en explosion om nätterna då det först dyker upp i tankarna, för att sedan följa med in i drömmarnas värld.
Så bra, så dåligt, allting samtidigt. Som att världen har sett sin mörkaste baksida, fast beklätt det med något varmt och vackert.
Enough, what is it all about?
Soon it will all be over, soon it will be forgotten.
Goodbye.
But once again it finds me, trying to pull me deep down away from reality.
Again, my entire body shiver, from the top of my head all the way down to my toes.
It's like a scream for something that does not exist, but as the urge travels inside me it feels as the world is spinning faster than ever, making my stomach get a rush of shear excitement.
It's stuck in my brain.
The urge plays with your mind, it makes you hallucinate.
I'm blind and i'm numb. Yet i feel it so strong it almost hurts, making my skin crawl inside-out.
Once again i fight it, once again i try to kill it.
Once again it can't be stopped, once again it's inevitable.
En hjärna som brinner, ett system som smälter och ett hjärta som förgäves försöker syresätta maskineriet.
Som en explosion om nätterna då det först dyker upp i tankarna, för att sedan följa med in i drömmarnas värld.
Så bra, så dåligt, allting samtidigt. Som att världen har sett sin mörkaste baksida, fast beklätt det med något varmt och vackert.
Enough, what is it all about?
Soon it will all be over, soon it will be forgotten.
Goodbye.
En våg av skrivlust.
Två månader har gått, och jag har inte skrivit ett enda ord här. Ändå finns det trogna själar som tittat förbi, idag inte mindre än 7 st, härligt att skåda.
När jag skrev senast så hade jag alltså förfärligt ont i halsen, och även Herr Feber infann sig. Det visade sig vara körtelfeber, vilket satte ett abrupt slut på både mitt festande och tränande, då fysisk aktivitet är strängt förbjudet i sex veckor efter insjuknandet. Livet är hårt, men livet går vidare. Har i princip precis blivit helt friskförklarad enligt boken, och borde vara redo för nya bravader. Men hinder finns alltid, i form av tentor och i form av fortsatta hälsoproblem. Knän som spökar och andra grejor som helt oförklarligt uppstår i en 22-årings sargade kropp...haha, hade nästan glömt hur mycket jag gillar att skriva, man kan skildra och romantisera allting på något skruvat sätt.
Musik som strömmar ur högtalarna: Ne-Yo - Mad.
Pressen ligger på ens axlar, framtiden ska avgöras. Har man vad som krävs eller kommer man för alltid att behöva se sig själv i spegeln och se en misslyckad människa? En människa som inte klarade av det som så många andra klarar, är man verkligen så svag? Svaret lär man få inom en snar framtid, det drar ihop sig, så på med rustningen och fram med svärden, en kamp för existensiell status ska utkämpas.
Vintern är en deprimerande tid, och det märks på både en själv och på de omkring en. Glada människor blir orkeslösa och leenden försvinner in i mörkret. Det är mörkt när man vaknar, och det är mörkt när man går och lägger sig, man omgärdas av ett nedtryckande hav bestående av något som inte går att skåda.
Din framsida är ljus som solskenet på en grekisk strand i Juli, värmande och spännande bubblande. Din baksida är mörkare än den djupaste avgrund, kall och nedtryckande.
Jag kommer inte försöka skriva varje dag bara för att ha en löpande blogg. Det kändes idag som att något saknades, som att jag behövde göra något där det skulle behövas en aning mer färdighet i talets och skriftens konst än det som i vanliga fall produceras ur mig, och då blev det här lösningen. Och så kommer det fortsätta, skrivandet har alltid varit för min egna vinning, och jag är inte den som skriver dagbok eller liknande, så det här är lösningen. Vissa saker kommer bara ur mig på ett sådant sätt, även om det inte handlar om de mest djupa frågor i ens liv, de behöver bara vädras på ett mer uttrycksfullt sätt än vad som sker i mitt inre.
Vi hörs när återfall sker.
När jag skrev senast så hade jag alltså förfärligt ont i halsen, och även Herr Feber infann sig. Det visade sig vara körtelfeber, vilket satte ett abrupt slut på både mitt festande och tränande, då fysisk aktivitet är strängt förbjudet i sex veckor efter insjuknandet. Livet är hårt, men livet går vidare. Har i princip precis blivit helt friskförklarad enligt boken, och borde vara redo för nya bravader. Men hinder finns alltid, i form av tentor och i form av fortsatta hälsoproblem. Knän som spökar och andra grejor som helt oförklarligt uppstår i en 22-årings sargade kropp...haha, hade nästan glömt hur mycket jag gillar att skriva, man kan skildra och romantisera allting på något skruvat sätt.
Musik som strömmar ur högtalarna: Ne-Yo - Mad.
Pressen ligger på ens axlar, framtiden ska avgöras. Har man vad som krävs eller kommer man för alltid att behöva se sig själv i spegeln och se en misslyckad människa? En människa som inte klarade av det som så många andra klarar, är man verkligen så svag? Svaret lär man få inom en snar framtid, det drar ihop sig, så på med rustningen och fram med svärden, en kamp för existensiell status ska utkämpas.
Vintern är en deprimerande tid, och det märks på både en själv och på de omkring en. Glada människor blir orkeslösa och leenden försvinner in i mörkret. Det är mörkt när man vaknar, och det är mörkt när man går och lägger sig, man omgärdas av ett nedtryckande hav bestående av något som inte går att skåda.
Din framsida är ljus som solskenet på en grekisk strand i Juli, värmande och spännande bubblande. Din baksida är mörkare än den djupaste avgrund, kall och nedtryckande.
Jag kommer inte försöka skriva varje dag bara för att ha en löpande blogg. Det kändes idag som att något saknades, som att jag behövde göra något där det skulle behövas en aning mer färdighet i talets och skriftens konst än det som i vanliga fall produceras ur mig, och då blev det här lösningen. Och så kommer det fortsätta, skrivandet har alltid varit för min egna vinning, och jag är inte den som skriver dagbok eller liknande, så det här är lösningen. Vissa saker kommer bara ur mig på ett sådant sätt, även om det inte handlar om de mest djupa frågor i ens liv, de behöver bara vädras på ett mer uttrycksfullt sätt än vad som sker i mitt inre.
Vi hörs när återfall sker.
Ännu en gång...
...så sinar kreativiteten på bloggen, och spänningen med att skriva avtar.
Jag har till slut fått erkänna mig tillräckligt krasslig för att faktiskt vila. Senast jag hade så här ont i halsen så misstänktes halsfluss och jag fick pencilin. Tar mig nog till vårdcentralen imorgon bitti om det inte mirakulöst skulle bli bättre under natten. Kan inte påstå att trenden infunnit sig, kunde knappt sova inatt, vaknade hela tiden, förmodligen på grund av halssmärta.
Stocken känner sig nog ensam utan mig ikväll, skulle egentligen festat och varit på väg dit nu, men som sagt, erkännt nederlaget. Får satsa på att bli frisk och ta igen det hela under nästa vecka.
Hoppas i övrigt på att det ska se bättre ut på stream-fronten ikväll jämfört med igår. Lazio spelar europa leauge ikväll mot Salzburg, det vill man ju se.
Mjo, så ser det ut. Usch ja, ge mig jordgubbskräm med mjölk någon!
Jag har till slut fått erkänna mig tillräckligt krasslig för att faktiskt vila. Senast jag hade så här ont i halsen så misstänktes halsfluss och jag fick pencilin. Tar mig nog till vårdcentralen imorgon bitti om det inte mirakulöst skulle bli bättre under natten. Kan inte påstå att trenden infunnit sig, kunde knappt sova inatt, vaknade hela tiden, förmodligen på grund av halssmärta.
Stocken känner sig nog ensam utan mig ikväll, skulle egentligen festat och varit på väg dit nu, men som sagt, erkännt nederlaget. Får satsa på att bli frisk och ta igen det hela under nästa vecka.
Hoppas i övrigt på att det ska se bättre ut på stream-fronten ikväll jämfört med igår. Lazio spelar europa leauge ikväll mot Salzburg, det vill man ju se.
Mjo, så ser det ut. Usch ja, ge mig jordgubbskräm med mjölk någon!
Partycrew Danko
Alltså, det är väldigt lugnt med plugget just nu, vilket gör att festandet blir desto hårdare. Var på Stockholms igår, riktigt nice faktiskt, första gången jag var där. Ikväll är det nollesittning, då dom små liven ska bli riktiga ettor, höhö. Inte längesen man själv blev det, det har bara gått ett halvår. Och imorgon är det kulturnatt, vilket säkert blir livat det med, life is good.
Dagens låt: Sako Polumenta-Skitnica
Härlig låt. Kafana mi majka, sestra ulica
Hur vet man att man är full?
Jo, när man åker taxi och tror att taxametern är klockan. "Shit, den är 75 över 25 redan!!"
Detta har icke hänt mig, det är ett skämt som Dane Cook brukar köra, bara så ni vet. Men kul är det.
Igår var jag ute på Snerikes. Några få från min klass var där, och en hel del från nolleklassen, dom verkar ju ha fått en festig klass iallafall. Mitt bland alla gäster på Snerikes gick Soran Ismail runt, komikern som varit med bland annat i Parlamentet. Det var ju lite coolt, även om det kändes fel, han är ju förfan inte student! Haha.
Eftersom att jag trodde att stället stängde klockan två, så sket jag i min sista buss som gick halv ett, för att stanna kvar och festa vidare. Stört lamt sen när det visar sig att dom stänger klockan ett, och man har stannat kvar för en halvtimme extra, laaame!! Nattens mörkaste timmar spenderades på en korridorssoffa i en kompis korridor, så lame. Hade vart värt om dom stängt två men men, ingen av oss förväntade sig att dom stängde ett. Efter några få timmars brokig sömn så tog jag mig hemåt vid halv sju imorse, för att fortsätta sova här.
Kändes för övrigt som att jag gjorde allt tvärtom när jag kom hit, eftersom att klockan ändå var halv åtta vid det laget, och andra normala var på väg till skola/jobb. Jag kom innanför dörren, släckte ljuset(som jag hade lämnat påslaget), borstade tänderna och la mig i sängen, drog täcket högt upp och blundade. Det borde vara relativt tvärtom ja, men men, studentlivet är inte som alla andra liv, och det gillar vi.
Nu ska jag strax ta mig in till stan för en klippning, de tär dags. På Fredag är det sittning för nollorna och då ska finkläderna fram, och då måste man ju givetvis se bra ut på hövvet också...vem är han metro?
Förresten så var det lite smålustigt, att igår när jag var på väg till stan så körde en bil förbi som hade registreringsnummer "sho"...och detta kan då tolkas som att man är på gång, man är utåtriktad och vill ta kontakt med människor. Imorse på väg hem så åkte en bil förbi med reg "urk", vilket då i sin tur kan tolkas som att ...ah juste...man kanske inte mår helt prima rent fysiologiskt. Bara en rolig parentes sådär.
Nu bär det av in till stan.
Måndag
Det var en djup Söndagkväll igår, som ni märker. Idag har varit en bra dag, med skolgång som gick bra och blabla. Skjuter upp problemen lite till, Onsdag nästa vecka rättare sagt.
Hade inte direkt nått mer att skriva märker jag. Inspiration noll.
Den här dagen ska slöas bort, imorgon tränar vi.
Hejdå.
Hade inte direkt nått mer att skriva märker jag. Inspiration noll.
Den här dagen ska slöas bort, imorgon tränar vi.
Hejdå.
Do you believe?
What is it to believe? People believe in God, they pray and seek comfort in a higher spirit. People believe in destiny and in miracles, they believe in science and in the logics of life.
We believe in the things that will bring us comfort, that makes it possible to carry on when things doesn't go the way we wanted it to. When i was little, i uset to pray to God, but only when i wanted something.
"Dear God, give me those football-shoes i want, please, amen"
Today, when i think about it, I am truly ashamed of myself. If you want something that can be bought for money, then work for it. It will feel much better when you get the wanted thing, if you know that you have earned it on your own. When i got older, I prayed when i needed it. When times were so hard that I had no other idea where to go. That, on the other hand, is nothing to be ashamed of. I needed it to have the strength to carry on forward, and i did.
Do i believe in God? I don't know, it is to much for me to think about, i can't grasp the question, it is to big, i am nothing but a human.
This is not about God, it is about to believe, it is not a religious text.
Tonight, when I looked myself in the mirror, I felt sadness. I can't understand why, bet the emptiness I feel sometimes hurts. And I realize that it is not about someone else, it is about myself. Only you can make your own life better, you just need the right tools to do so. It is not about other people, a human with a thousand friends and the perfect relationship can feel emptiness too, it is all in his own mind.
The quest in life is to understand what you need to do to make it filled with purpose.
Time to sleep, tomorrow is one important day, and i fear the outcome of it. Good night.
Yours truly, Danko
We believe in the things that will bring us comfort, that makes it possible to carry on when things doesn't go the way we wanted it to. When i was little, i uset to pray to God, but only when i wanted something.
"Dear God, give me those football-shoes i want, please, amen"
Today, when i think about it, I am truly ashamed of myself. If you want something that can be bought for money, then work for it. It will feel much better when you get the wanted thing, if you know that you have earned it on your own. When i got older, I prayed when i needed it. When times were so hard that I had no other idea where to go. That, on the other hand, is nothing to be ashamed of. I needed it to have the strength to carry on forward, and i did.
Do i believe in God? I don't know, it is to much for me to think about, i can't grasp the question, it is to big, i am nothing but a human.
This is not about God, it is about to believe, it is not a religious text.
Tonight, when I looked myself in the mirror, I felt sadness. I can't understand why, bet the emptiness I feel sometimes hurts. And I realize that it is not about someone else, it is about myself. Only you can make your own life better, you just need the right tools to do so. It is not about other people, a human with a thousand friends and the perfect relationship can feel emptiness too, it is all in his own mind.
The quest in life is to understand what you need to do to make it filled with purpose.
Time to sleep, tomorrow is one important day, and i fear the outcome of it. Good night.
Yours truly, Danko
Istina!
Ljudi nikad neće prestati da traže i žele više i bolje od onoga što im sudbina daje.
Människor kommer aldrig sluta leta och önska efter bättre saker än det ödet ger en.
Haft med detta citatet en gång för längesedan, i början av mitt bloggande. Satt o läste några av de första inläggen nämligen. Det är så sant, man vill ha och man vill ha. Man önskar bättre och bättre, utan att tänka efter vad man redan har.
Dagen känns omåttligt icke-stimulerande. Ska äta lite pasta och sedan måste jag läsa igenom ett kapitel som ska redovisas imorgon i hälsopsykologin. Är knappast något svårt men det känns lamt. Avskyr Söndagar.
task of the day.
Jag tänker försöka vara vaken till halv fem inatt. Klockan halv tre börjar matchen Argentina-Brasilien i Sydamerikanska kvalen till fotbolls-vm. Undrar om jag klarar det utan att somna på vägen, det återstår att se.
Såg precis filmen Forever Strong, idrottsfilm, love it. Fan ska man göra nu då.
Something is missing, this feeling is penetrating my heart, going right through my soul. Goodbye.
update: lustigt att man efter så många timmars väntan nu inte ens orkar kolla på mathen, utan bara vill sova. Lamt. God natt.
