Vem bryr sig?
En del funderingar lyckas man aldrig få något vettigt ur, man kommer aldrig fram till några riktiga svar, utan bara fler funderingar som får fler och fler möjliga svar. De flesta funderingar får aldrig se dagsljuset, de blir aldrig vädrade, utan stannar för alltid inombords där de långsamt fräter på själen.
Om man grovt ska dela upp sinneslag, så finns det två stadier som man kan befinna sig i, det stadium där man bryr sig, och det då man inte bryr sig. Med detta sagt så handlar mina funderingar om hur det kommer sig att man i princip mår som bäst då man befinner sig i det stadium då man inte bryr sig? Vidare så undrar jag också hur det kommer sig att man verkar få det man vill precis då man slutat bry sig?
Har det med vad man utstrålar att göra? Om man visar att man bryr sig för mycket så tar andra lätt ett steg tillbaka, samtidigt som man tar två steg framåt om man märker att någon slutar bry sig. Man vill ha bekräftelse, men inte för mycket. Kan det vara så?
De tillfällen då man slutar bry sig och faktiskt trivs bra med det, så får man plötsligt tillfällen som man inte hade innan, man blir bemött på andra sätt, och detta leder ofta till att man går tillbaka till att just bry sig. Det mönster som kändes bra bryts och man hamnar genast på ruta ett igen.
Sedan är frågan om det är moraliskt försvarbart att medvetet sträva efter att inte bry sig, och dessutom om man verkligen kan lura sig själv till att sluta med det, om det faktiskt råkar vara så att man verkligen bryr sig.
Makes sense? Inte riktigt kanske.
Man kan skämta hur mycket som helst om vissa saker, men när man väl tänker efter så stämmer de kanske i högre grad än man tror. Att vara schizofren är ett sjukligt tillstånd, men till en viss gräns så är man nog i det tillståndet själv. Att vissa saker kan kännas så extremt olika vid olika tillfällen, det är ett mysterium.
Som en vis man sa: Make way for the bad guy, who do i trust? Me!
Ja, det kan man säga, vem ska man lita på om inte sig själv?
Over and out / Danko
Om man grovt ska dela upp sinneslag, så finns det två stadier som man kan befinna sig i, det stadium där man bryr sig, och det då man inte bryr sig. Med detta sagt så handlar mina funderingar om hur det kommer sig att man i princip mår som bäst då man befinner sig i det stadium då man inte bryr sig? Vidare så undrar jag också hur det kommer sig att man verkar få det man vill precis då man slutat bry sig?
Har det med vad man utstrålar att göra? Om man visar att man bryr sig för mycket så tar andra lätt ett steg tillbaka, samtidigt som man tar två steg framåt om man märker att någon slutar bry sig. Man vill ha bekräftelse, men inte för mycket. Kan det vara så?
De tillfällen då man slutar bry sig och faktiskt trivs bra med det, så får man plötsligt tillfällen som man inte hade innan, man blir bemött på andra sätt, och detta leder ofta till att man går tillbaka till att just bry sig. Det mönster som kändes bra bryts och man hamnar genast på ruta ett igen.
Sedan är frågan om det är moraliskt försvarbart att medvetet sträva efter att inte bry sig, och dessutom om man verkligen kan lura sig själv till att sluta med det, om det faktiskt råkar vara så att man verkligen bryr sig.
Makes sense? Inte riktigt kanske.
Man kan skämta hur mycket som helst om vissa saker, men när man väl tänker efter så stämmer de kanske i högre grad än man tror. Att vara schizofren är ett sjukligt tillstånd, men till en viss gräns så är man nog i det tillståndet själv. Att vissa saker kan kännas så extremt olika vid olika tillfällen, det är ett mysterium.
Som en vis man sa: Make way for the bad guy, who do i trust? Me!
Ja, det kan man säga, vem ska man lita på om inte sig själv?
Over and out / Danko
Kommentarer
Trackback
