Fight
Uppercut, högerkrok och sjukt många jabbar kommer mot en hela tiden. Det enda man kan göra är att ducka, parrera och försöka återhämta sig från alla de slag som faktiskt träffar. Lättare sagt än gjort.
Har massa att skriva men inga ord för att få ut det, inte ofta det händer va. Mållös.
Onödigt, men nödvändigt. Jobbigt, men värt. Eller?
Vad kommer man ha kvar i livet den dag då man inser allt man missat och allt man försakat?
Man brukar säga att det finns någon i allas liv som skulle kunna gå genom eld för en, stämmer det verkligen?
Vänner, finns dom?
Vem hade man själv kunnat gå genom eld för? För vem hade man kunnat simma över Atlanten, för vem hade man gett sitt liv utan att tveka en sekund?
Aldrig någonsin blir man helt nöjd över tillvaron, det finns alltid något som är bättre, något att sträva mot. Det behövs för att aldrig bli bekväm, för att inte nöja sig med det näst bästa, men det driver en också till vansinne, då man även om man har det bästa inbillar sig att man är värd något ännu bättre.
Hur kan man själv veta vad man är värd? Ens värde bestäms inte efter sin egna uppfattning om ens handlingar i livet, det sätts efter de människors tycken som man har påverkat. Vad är jag värd? Vad är ni värda?
Är det hela ett nödvändigt ont? Är det så att man skapar sina egna problem för att man inte anser sig bra nog för att vara problemfri? Går det att vara utan bekymmer, existerar den tillvaron?
I ett läge av total lycka, har man inte ändå en liten vrå som känner oro över att hela den lyckliga tillvaron ska lösas upp och brinna i sina egna lågor?
Många frågor i livet får man aldrig svar på, eftersom att man inte kan leva i en framtid där svaren möjligtvis skulle kunna existera. En viss framtid kanske aldrig blir nutid och är därmed aldrig verklighet.
"Soon it will all be over, soon it will be forgotten" - Men det försvinner inte!
Join me, make the world a little brighter. "Let there be light, he said"
Har massa att skriva men inga ord för att få ut det, inte ofta det händer va. Mållös.
Onödigt, men nödvändigt. Jobbigt, men värt. Eller?
Vad kommer man ha kvar i livet den dag då man inser allt man missat och allt man försakat?
Man brukar säga att det finns någon i allas liv som skulle kunna gå genom eld för en, stämmer det verkligen?
Vänner, finns dom?
Vem hade man själv kunnat gå genom eld för? För vem hade man kunnat simma över Atlanten, för vem hade man gett sitt liv utan att tveka en sekund?
Aldrig någonsin blir man helt nöjd över tillvaron, det finns alltid något som är bättre, något att sträva mot. Det behövs för att aldrig bli bekväm, för att inte nöja sig med det näst bästa, men det driver en också till vansinne, då man även om man har det bästa inbillar sig att man är värd något ännu bättre.
Hur kan man själv veta vad man är värd? Ens värde bestäms inte efter sin egna uppfattning om ens handlingar i livet, det sätts efter de människors tycken som man har påverkat. Vad är jag värd? Vad är ni värda?
Är det hela ett nödvändigt ont? Är det så att man skapar sina egna problem för att man inte anser sig bra nog för att vara problemfri? Går det att vara utan bekymmer, existerar den tillvaron?
I ett läge av total lycka, har man inte ändå en liten vrå som känner oro över att hela den lyckliga tillvaron ska lösas upp och brinna i sina egna lågor?
Många frågor i livet får man aldrig svar på, eftersom att man inte kan leva i en framtid där svaren möjligtvis skulle kunna existera. En viss framtid kanske aldrig blir nutid och är därmed aldrig verklighet.
"Soon it will all be over, soon it will be forgotten" - Men det försvinner inte!
Join me, make the world a little brighter. "Let there be light, he said"
