En berättelse från Belgrad
Sommaren 2003, 16 år gammal, befinner jag mig på flygplatsen i Serbiens huvudstad Belgrad. Jag och min bror Goran ska flyga tillbaka till Sverige för att börja skolan den kommande veckan.
När vi står där i folkvimlet så ser jag ett bekant ansikte, ett ansikte som man aldrig skulle kunna tänka sig att få se just där, på den platsen på jorden.
Som jag berättat så är jag ett stort fotbollsfan, och favoritlaget är italienska Lazio. Under lagets korta storhetstid i slutet av 90-talet var dom tränade av en svensk man från Värmland, hans namn var och är Sven-Göran Eriksson.
Just när det hela inträffade så var Sven-Göran förbundskapten för det engelska landslaget. Dagen innan hemresan skulle ske spelade det engelska laget Newcastle match i Uefa-cupen, där man mötte det serbiska laget Röda Stjärnan.
Nu ser jag denna man från Värmland rakt framför mig, på flygplatsen i Belgrad. Han hade alltså varit och sett matchen, och skulle nu flyga tillbaka till England.
Jag drar i pappas arm och säger: - Pappa pappa pappa kolla, det är Svennis!
Pappa vrider huvudet någon centimeter, och nu ser även han den här världskända fotbollsprofilen.
Jag själv får tunghäfta, hur inleder man ett samtal med en så stor profil?
Pappa har svaret på frågan, och jag hör honom säga, högt och tydligt: - Hallå Sven-Göran!
Kändisen spärrar upp ögonen, ser sig om och utbrister sedan: - Nämen, svenskar!?
"Ja, boende i Sverige iallafall", svarar pappa på det. Sedan byttes några ord till, om matchen dagen före som jag minns det. Det hela var över på vad som nu känns som tre sekunder. Min tunghäfta förblev intakt under hela samtalet, och det enda jag kunde göra var att le och småskratta när något sades. Jag hade inget att ta en autograf på, kameran låg nerpackad djupt i någon av resväskorna. Sedan var han borta, var tvungen att gå till flyget som han sa, tillbaka till London. tillbaka till jobbet med stort J, Englands förbundskapten.
Jag hade alltså en för mig stor idol rakt framör mig, men jag kunde inte förmå mig själv att säga någonting, ställa en fråga, säga vad som helst. . .
Erkänn coolt, man har träffat Svennis... MEN!! det faktum att jag inte sa någonting stör mig än idag. hade jag idag träffat Sven-Göran Eriksson så hade jag tvingat honom sätta sig ner någonstans och diskutera allt vad som finns att diskutera om fotboll. Jag hade frågat om tiden i Lazio, säkert försökt fjäska till mig en tröja från England... haha ja ni fattar grejen, jag hade PRATAT iallafall. Nu är det enda jag kan säga att jag har träffat honom, men det finns inga bevis. Om jag bara haft kameran i fickan som jag oftast har när den är med, då jävlar. Ett kort med mig och Svennis, som skakar hand med varandra, det hade funnits ett sånt nu i så fall.
Anledningen till att jag kommit att tänka på detta idag är att vi pratade om det på jobbet, om man träffat några kända personer. En jobbarkompis hade träffat han som var producent åt Beatles, inte helt dåligt heller kan man säga.
När jag kom hem idag låg det ett papper till mig i brevlådan, det var från "Out, studies abroad". Där stod om deras utbildningar utomlands, i bland annat Spanien. Dom har väärsta campuset i Jerez de la Frontera. Dom har en utbildning som heter "Sports Management". Hur intressant låter inte det? Innan jag kom på tanken om sjukgymnastik ville jag plugga Coaching och idrottsledarskap på högskolan, men den drömmen försvann när jag tänkte på hur små chanserna är att verkligen lyckas. Keep your feet on the ground, typ. Nu när jag ser det här så får jag lite drömmar igen, tänk er att plugga idrottsledarskap två år i Spanien, för att avsluta med ett år i England. Det är lixom de länder som är störst när det gäller fotboll och många andra idrotter. Jao, coolt det hade vart...funderar på att slänga in en anmälan för skojs skull...tänk om man skulle få besked sen att man kommer in....frågan är om man hade vågat =S dom har iofs andra bra utbildningar som marknadsekonom och liknande, ämnen som är lite lättare att lyckas inom än idrottsledarskap. Hm ja du, tankeställare alltså =)
När vi står där i folkvimlet så ser jag ett bekant ansikte, ett ansikte som man aldrig skulle kunna tänka sig att få se just där, på den platsen på jorden.
Som jag berättat så är jag ett stort fotbollsfan, och favoritlaget är italienska Lazio. Under lagets korta storhetstid i slutet av 90-talet var dom tränade av en svensk man från Värmland, hans namn var och är Sven-Göran Eriksson.
Just när det hela inträffade så var Sven-Göran förbundskapten för det engelska landslaget. Dagen innan hemresan skulle ske spelade det engelska laget Newcastle match i Uefa-cupen, där man mötte det serbiska laget Röda Stjärnan.
Nu ser jag denna man från Värmland rakt framför mig, på flygplatsen i Belgrad. Han hade alltså varit och sett matchen, och skulle nu flyga tillbaka till England.
Jag drar i pappas arm och säger: - Pappa pappa pappa kolla, det är Svennis!
Pappa vrider huvudet någon centimeter, och nu ser även han den här världskända fotbollsprofilen.
Jag själv får tunghäfta, hur inleder man ett samtal med en så stor profil?
Pappa har svaret på frågan, och jag hör honom säga, högt och tydligt: - Hallå Sven-Göran!
Kändisen spärrar upp ögonen, ser sig om och utbrister sedan: - Nämen, svenskar!?
"Ja, boende i Sverige iallafall", svarar pappa på det. Sedan byttes några ord till, om matchen dagen före som jag minns det. Det hela var över på vad som nu känns som tre sekunder. Min tunghäfta förblev intakt under hela samtalet, och det enda jag kunde göra var att le och småskratta när något sades. Jag hade inget att ta en autograf på, kameran låg nerpackad djupt i någon av resväskorna. Sedan var han borta, var tvungen att gå till flyget som han sa, tillbaka till London. tillbaka till jobbet med stort J, Englands förbundskapten.
Jag hade alltså en för mig stor idol rakt framör mig, men jag kunde inte förmå mig själv att säga någonting, ställa en fråga, säga vad som helst. . .
Erkänn coolt, man har träffat Svennis... MEN!! det faktum att jag inte sa någonting stör mig än idag. hade jag idag träffat Sven-Göran Eriksson så hade jag tvingat honom sätta sig ner någonstans och diskutera allt vad som finns att diskutera om fotboll. Jag hade frågat om tiden i Lazio, säkert försökt fjäska till mig en tröja från England... haha ja ni fattar grejen, jag hade PRATAT iallafall. Nu är det enda jag kan säga att jag har träffat honom, men det finns inga bevis. Om jag bara haft kameran i fickan som jag oftast har när den är med, då jävlar. Ett kort med mig och Svennis, som skakar hand med varandra, det hade funnits ett sånt nu i så fall.
Anledningen till att jag kommit att tänka på detta idag är att vi pratade om det på jobbet, om man träffat några kända personer. En jobbarkompis hade träffat han som var producent åt Beatles, inte helt dåligt heller kan man säga.
När jag kom hem idag låg det ett papper till mig i brevlådan, det var från "Out, studies abroad". Där stod om deras utbildningar utomlands, i bland annat Spanien. Dom har väärsta campuset i Jerez de la Frontera. Dom har en utbildning som heter "Sports Management". Hur intressant låter inte det? Innan jag kom på tanken om sjukgymnastik ville jag plugga Coaching och idrottsledarskap på högskolan, men den drömmen försvann när jag tänkte på hur små chanserna är att verkligen lyckas. Keep your feet on the ground, typ. Nu när jag ser det här så får jag lite drömmar igen, tänk er att plugga idrottsledarskap två år i Spanien, för att avsluta med ett år i England. Det är lixom de länder som är störst när det gäller fotboll och många andra idrotter. Jao, coolt det hade vart...funderar på att slänga in en anmälan för skojs skull...tänk om man skulle få besked sen att man kommer in....frågan är om man hade vågat =S dom har iofs andra bra utbildningar som marknadsekonom och liknande, ämnen som är lite lättare att lyckas inom än idrottsledarskap. Hm ja du, tankeställare alltså =)
Kommentarer
Postat av: tess
osh va du skriver :P haha... ja du hoppas du får kul i åre medans vi shakear rumporna :P hehe..
Trackback
