måndag
när inte orden räcker till,
när inte tungan formar de ljud man vill framföra,
när hjärnan inte kopplar ihop tankar och känslor,
det är då,
det är då jag lutar mig tillbaka på skrivandet.
det är där bakom mig, redo att ta emot,
som en kär vän som står vid en i vått och torrt,
som hjälper en ur knipor, som alltid ställer upp.
how do you know when you like someone?
is it when you put your hand on the seat, where she just sat, and you cant help smiling?
is it when you feel the breeze of her smell, the smell that she left behind, and you feel happiness?
thats all me, this one i borrowed:
"Our biggest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness, that most frightens us. We ask ourselves, who am I to be brilliant, gorgeous, talented and fabulous? Actually, who are you not to be? Your playing small doesn't serve the world. There's nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others."
erkänn fin text? djupare än så blir det inte, det toppar inte ens jag.. haha.
läs inte mellan rader, försök inte övertolka. skriver jag något som låter värsta djupt och insiktsfullt, ta det bara för vad det är, orden som står där. det behöver inte betyda hur mycket som helst, det behöver inte ligga all världens sanning i det. samtidigt som det kan göra det. som sagt, övertolka inte. jag skriver mina tankar, och tankar är flyktiga skuggor i sinnet, det är inte alltid man kan tolka ens sina egna tankar. jag skriver det jag vill för att jag vill det, inte för att folk ska tro sig veta hur saker och ting ligger till. det finns ofta twistar och smågrejjer som ni inte kan tolka, så är det med mig iallafall, mystisk eller hur? ;)
peace friends.
