fotboll och försenat matchreferat.
det är häpnadsväckande hur mycket känslor en sådan idrott kan väcka om man är intresserad av den.
satt och kollade på ett program om förra säsongens champions league, om manchester uniteds resa från första matchen till finalen i Moskva. dom började iofs lite tidigare än så. för femtio år sedan var deras lag med om en tragisk flygolycka, där i princip hela laget förolyckades. efter det så var det bara att försöka bygga upp ett nytt lag med nya spelare. för fyrtio år sedan vann dom sin första europeiska titel med Bobby Charlton i spetsen. 1999 vann dom champions league igen med bland andra David Beckham, Andy Cole och Jesper Blomqvist.
nu var det alltså dags igen, och man tog sig till final mot rivalerna från premier league, Chelsea. Cristiano Ronaldo gör 1-0 efter en dryg halvtimmes spel, men precis innan halvtidsvilan kvitterar Chelsea genom mittfältsgeneralen Frank Lampard.
efter en mållös förlägning så ska det hela avgöras på straffar. man gör mål på sina inledande straffar, innan Cristiano Ronaldo ska slå sin. Han tar sats, stannar upp...och skjuter ett skott som är i perfekt höjd för målvakten, Chelsea har nu ett gyllene läge. Fram för att slå den avgörande straffen stiger ingen mindre än lagets kapten, John Terry. Regnet fallet tungt över stadion i den ryska huvudstaden. Terry joggar fram mot bollen, får på en bra träff ser det ut som, men stödjebenet ger vika i det våta gräset. han faller på ändan, och bollen seglar i en bana rakt mot stolpen, stolpe ut. straffläggningen fortsätter.
Veteranen i Manchester United, Ryan Giggs, sätter sin straff säkert. Fransmannen Nicholas Anelka slår sin straff för Chelsea, en tam straff som van der Saar i Uniteds mål räddar enkelt. Manchester United koras till bäst i Europa, det är klart. Femtio år efter tragedin, fyrtio år efter bragden i europacupen, och nio år efter det makalösa upphämtningen i CL-finalen mot Bayern Munchen.
att se John Terrys tårar efteråt, att se vinnande spelare i glädjetårar, det är sånt som får en att förstå hur stort och känsloladdat något sådant kan vara.
en evig fotbollsnörd är jag! och ikväll streamas Lazio - Fiorentina på bet365, så det måste man ju se!
detta var allt från mig för den här gången. puss.
satt och kollade på ett program om förra säsongens champions league, om manchester uniteds resa från första matchen till finalen i Moskva. dom började iofs lite tidigare än så. för femtio år sedan var deras lag med om en tragisk flygolycka, där i princip hela laget förolyckades. efter det så var det bara att försöka bygga upp ett nytt lag med nya spelare. för fyrtio år sedan vann dom sin första europeiska titel med Bobby Charlton i spetsen. 1999 vann dom champions league igen med bland andra David Beckham, Andy Cole och Jesper Blomqvist.
nu var det alltså dags igen, och man tog sig till final mot rivalerna från premier league, Chelsea. Cristiano Ronaldo gör 1-0 efter en dryg halvtimmes spel, men precis innan halvtidsvilan kvitterar Chelsea genom mittfältsgeneralen Frank Lampard.
efter en mållös förlägning så ska det hela avgöras på straffar. man gör mål på sina inledande straffar, innan Cristiano Ronaldo ska slå sin. Han tar sats, stannar upp...och skjuter ett skott som är i perfekt höjd för målvakten, Chelsea har nu ett gyllene läge. Fram för att slå den avgörande straffen stiger ingen mindre än lagets kapten, John Terry. Regnet fallet tungt över stadion i den ryska huvudstaden. Terry joggar fram mot bollen, får på en bra träff ser det ut som, men stödjebenet ger vika i det våta gräset. han faller på ändan, och bollen seglar i en bana rakt mot stolpen, stolpe ut. straffläggningen fortsätter.
Veteranen i Manchester United, Ryan Giggs, sätter sin straff säkert. Fransmannen Nicholas Anelka slår sin straff för Chelsea, en tam straff som van der Saar i Uniteds mål räddar enkelt. Manchester United koras till bäst i Europa, det är klart. Femtio år efter tragedin, fyrtio år efter bragden i europacupen, och nio år efter det makalösa upphämtningen i CL-finalen mot Bayern Munchen.
att se John Terrys tårar efteråt, att se vinnande spelare i glädjetårar, det är sånt som får en att förstå hur stort och känsloladdat något sådant kan vara.
en evig fotbollsnörd är jag! och ikväll streamas Lazio - Fiorentina på bet365, så det måste man ju se!
detta var allt från mig för den här gången. puss.
Kommentarer
Trackback
