måndag
måndag som måndag va? tråkigt, jobbigt och ångestfyllt? njä delvis eller sådär. inte lika illa som vanligt iallafall.
började dagen heelt underbart, alltså bättre humör får man leta noggrant efter mellan klockan 05.00-08.00
jag var såå glad och pigg och positiv. sprudlade av glädje helt enkelt, och det märkte ju folk också. folk tyckte typ att jag var lite föör glad för att vara på en måndag, haha. så skoj sedan när Brushan Janni kommer och är liika glad =D undernart humör alltså. livet leker när man mår så.
MEN....alltid ett men gott folk. efter frukost vände allting, poff bang. samtidigt som tröttheten slog till kom allt det där som en måndag i vanliga fall innebär, de känslorna jag skrev här i första raden. otroligt hur man kan vända så totalt på så relativt kort tid. men det har ju med tröttheten att göra. är man så trött att man kan somna sittande så har man helt enkelt inte kraft och ork för att vara glad och positiv. istället blev jag då gnällig och dryg. jobbade på snabbare än vanligt istället, för att få tiden att gå lite.
det höll i princip i sig fram tills jag slutade. nu efter jobbet har jag spelat fifa med STINKO. så nu är tröttheten bytt mot fifa-seghet. men jag är inte så grinig längre iallafall, så det är ju bra!
fan vad tröttheten spelar in på humöret, extremt.
nu åt jag precis och nu ska jag försöka få lite plugg gjort på högskoleprovet. det drar ihop sig ju. den 25e smäller det. jag vet vad min förmåga för att skjuta upp det kommer ifrån. dels rädsla för att misslyckas, något som sitter i sedan låångt tillbaka i mitt liv, på grund av vissa anledningar. dels för rädsla för framtiden. att komma in i den där staden så långt borta, att känna att man lämnar allting här som man tycker så mycket om. men jag måste ju tänka på min framtid inom yrkeslivet också, jag vill bli sjukgymnast, jag har speciella drömmar angående det. drömmar som jag vill ska bli verkliga lite längre fram i livet. när de tre åren är klara så har jag frihet att röra mig vart jag vill, och försöka skapa möjligheter där. men tre år känns så tungt om det blir så långt bort, vill verkligen försöka vara positiv och tro på att allt ordnar sig, vill verkligen det.
vad kan man säga? typ, det löser sig. allting som är menat blir som det är tänkt också.
slutbabblat för det här inlägget, dags att tänka på min framtid som sjukgymnast för ett framgångsrikt fotbollslag, dags att tänka på min framtid som sjukgymnast med egen klinik inriktad på just idrottsskador. dags att tänka på min framtid som personlig tränare, vid sidan om sjukgymnastiken.
mislim na tebe....heeela tiden.
började dagen heelt underbart, alltså bättre humör får man leta noggrant efter mellan klockan 05.00-08.00
jag var såå glad och pigg och positiv. sprudlade av glädje helt enkelt, och det märkte ju folk också. folk tyckte typ att jag var lite föör glad för att vara på en måndag, haha. så skoj sedan när Brushan Janni kommer och är liika glad =D undernart humör alltså. livet leker när man mår så.
MEN....alltid ett men gott folk. efter frukost vände allting, poff bang. samtidigt som tröttheten slog till kom allt det där som en måndag i vanliga fall innebär, de känslorna jag skrev här i första raden. otroligt hur man kan vända så totalt på så relativt kort tid. men det har ju med tröttheten att göra. är man så trött att man kan somna sittande så har man helt enkelt inte kraft och ork för att vara glad och positiv. istället blev jag då gnällig och dryg. jobbade på snabbare än vanligt istället, för att få tiden att gå lite.
det höll i princip i sig fram tills jag slutade. nu efter jobbet har jag spelat fifa med STINKO. så nu är tröttheten bytt mot fifa-seghet. men jag är inte så grinig längre iallafall, så det är ju bra!
fan vad tröttheten spelar in på humöret, extremt.
nu åt jag precis och nu ska jag försöka få lite plugg gjort på högskoleprovet. det drar ihop sig ju. den 25e smäller det. jag vet vad min förmåga för att skjuta upp det kommer ifrån. dels rädsla för att misslyckas, något som sitter i sedan låångt tillbaka i mitt liv, på grund av vissa anledningar. dels för rädsla för framtiden. att komma in i den där staden så långt borta, att känna att man lämnar allting här som man tycker så mycket om. men jag måste ju tänka på min framtid inom yrkeslivet också, jag vill bli sjukgymnast, jag har speciella drömmar angående det. drömmar som jag vill ska bli verkliga lite längre fram i livet. när de tre åren är klara så har jag frihet att röra mig vart jag vill, och försöka skapa möjligheter där. men tre år känns så tungt om det blir så långt bort, vill verkligen försöka vara positiv och tro på att allt ordnar sig, vill verkligen det.
vad kan man säga? typ, det löser sig. allting som är menat blir som det är tänkt också.
slutbabblat för det här inlägget, dags att tänka på min framtid som sjukgymnast för ett framgångsrikt fotbollslag, dags att tänka på min framtid som sjukgymnast med egen klinik inriktad på just idrottsskador. dags att tänka på min framtid som personlig tränare, vid sidan om sjukgymnastiken.
mislim na tebe....heeela tiden.
Kommentarer
Trackback
