Verket hann före mig själv
När ett företag anställer en ny arbetare så börjar man allt som oftast med en 6-månaders provanställning. Om man vid periodens slut inte har presterat det som företaget anser vara grundläggande, så får man inte fortsätta. Till exempel är jag säker på att om man som arbetare tar sig en och annan tupplur på toaletten, står och pratar och uppehåller medarbetare flera timmar i veckan, och i allmänhet är lat, så får man efter 6 månader inte fortsätta. Detta gäller då inte på mitt förra jobb, eller rättare sagt just den avdelningen jag jobbade på där. Iofs så hade jag inte någon direkt provanställning, utan gick från sommarjobbare till vikarie, och därifrån direkt vidare till fastanställd.
Vart ville jag nu komma med det här? Jo, just det. Ett förhållande kan liknas vid en provanställning, med det undantaget att provet varar mycket längre i ett förhållande. Det tar rättare sagt aldrig slut. Om man missköter sig, tar en och annan tupplur i annan persons säng, eller bara inte går ihop med "chefen" så kan det enkelt bli ett "tack och adjö, bättre lycka nästa gång"
Med enkelt menar jag inte att det skulle vara en enkel avskedning, men vill ena parten gå skiljda vägar så finns det inte mycket för den andra att göra. Kan även tillägga att jag absolut inte tagit någon tupplur i annan persons säng, det var bara för att knyta tillbaka till det ovan nämnda när det gäller företag. Kan fortfarande med fast hand och rak blick säga att jag aldrig varit otrogen, och så kommer det forsätta. På den punkten kommer jag aldrig kunna "få sparken"
Vart jag ville komma igen? Jo, att förhållandelivet kräver mycket av en som person och människa. Man får hitta vägar att sammarbeta, sätt att kompromissa. Man får jobba på sig själv, man får försöka att tänka på sätt som man inte lyckats göra förr. Allt detta för att man verkligen vill vara kvar vid personens sida, för att man vill få något fint att bli ännu finare, att bli så perfekt det bara kan bli. Man lyckas inte själv, det är alltid två parter inblandade, man försöker hjälpa både varandra och sig själva.
Vad som alltid finns kvar i slutändan? Oberoende på vad utgången i förhållandet blir? Jo, en själv och ens egna stolthet, ens egna respekt för sig själv, och i vissa fall ens egna skam och ånger.
Obegripligt? Eller någon klarhet över huvud taget? Döm själva, jag har knappt en aning. Verket har föregått författarens sinnen.
Man vänjer sig så lätt vid något bra.
Allt har sina upp- och nedgångar.
Man färdas i en bergochdalbana, men när allt kommer omkring, när vinden runt öronen slutat brusa och dimman framför ögonen lättat så kommer man alltid fram till en och samma sak: fy fan vad underbart det kan vara, så bra man kan må och så lycklig man kan känna sig.
det enda man önskar sig är att det alltid är på topp, att onödigheter förhindras och att svårigheter minimeras.
Jag känner andningarna, en kind mot mitt bröst, ett varmt hjärtslag som vibrerar i luften. Fingrarna genom håret, mjuka läppar. Då mår jag som absolut bäst. På topp. Det är allt som krävs.
s'agapo, te amo, volim te.
Det här känns konstigt, tänkte egentligen avsluta med det här ovan. Det hade antagligen varit en bättre avslutning, men jag måste kommentera det här. Idag hände något i Halmstad som är helt fruktansvärt, och det hände personer som jag träffat, som jag varit i samma rum som. Det påverkar människor som jag umgåtts med, som jag delat min fritid med. Men, jag känner mig inte påverkad. Det är hemskt, det är synd, det är sjukt, men jag känner inte direkt något. Det är som att jag inte kan ta in fler känslor, jag får inte in fler intryck i huvudet för tillfället. Det är stop, återvändsgränd, ingen väg in. Så sjukt konstigt.
