Dankoo

Överanalyserande shithole. Man går runt och tänker, grubblar och analyserar. Jag är sådan, analyserar allt som finns att analysera här i livet. Intryck, möten, tecken och känslor.

"Vad betyder det här?"
"Om en person gör så, istället för sådär, vad innebär det då?"
"Vad hade det betytt om det hela istället sett ut så här?"
"Varför ens tänka på det här? Vad ligger till grund för att tänka på det ens?"
"Om jag nu tänker så mycket på det, då måste det ju finnas en djup anledning till att tankarna finns, eller?"

Ni förstår, man kan tänka på allting. Är det inte ens speciell sak man tänker på så börjar man tänka på varför tankarna då snurrar kring ämnet? Och så kan vi ju byta ut alla "man" i den här meningen med ett "jag",

Gått runt och tänkt på en sak i en månads tid, vetat exakt vad den troligaste utgången är, haft alla aningar i världen om vad som kommer hända, och när jag sedan ändå står i den situationen som jag tänkt på, och får bekräftat allt det där som var så givet...så blir jag ändå nedslagen. Det betyder ju att det där någonstans fanns en liten förhoppning om något annat. Sedan tänker jag på vad fan det betyder, och kommer fram till att det egentligen bara är en liten fix-idé i min hjärna, som inte ens behöver betyda något mer än att jag är lite besatt.

Börjar ni förstå hela grejen? Grejen är att man kan ju fan inte bli klok på någon som inte blir klok på sig själv. Sagt det innan och tycker att det är så jävla sant. Så försök inte ens förstå er på mig, för jag gör det inte själv.

Så stört sedan att folk alltid ber mig om råd och vill prata om saker och ting, vem är jag att ge råd egentligen? Personer brukar tycka att jag är bra på det, att jag lyssnar och har bra saker att säga sedan. Men hur är det ens möjligt när jag inte kan förstå mig på de minsta grejerna som har med mig själv att göra?

Nu känns det bättre...haha. Orka. I´m out of control.

Även om jag grubblar och verkar allmänt skum så e jag rätt glad av mig...haha.

Flipplåt:
 


trrrrrrrrrrrrrrrrttt