Dankoo

Alltså, hela 2008 har passerat. Vad förde det året med sig? Har man lärt sig något nytt?


Back
Jag gick in i det föregående året som hyfsat nybliven singel, och tanken var att fortsätta så ett bra tag framåt. Det jag hade haft tidigare höll inte, av många anledningar, så det var dags att gå vidare i livet.

Mitt liv bestod till en stor del av jobbet och träningen. När jag började jobba fick jag nya och bättre rutiner i livet, bättre mat och inte minst en rejäl frukost. Tillsammans med en ökad träningsdos betydde det här i praktiken 10 nya kilon på kroppen. Från att ha vägt 70 i många år utan någon förändring överhuvudtaget så sköt vikten uppåt väldigt snabbt upp till 80. Lookin' good.

Jag var iväg i Åre och åkte skidor, vilket ledde till min första skidolycka någonsin, och jag har åkt skidor många gånger i livet kan jag tillägga. Ett brutet bäckenben med sex veckors sjukskrivning som resultat. Vad man lär sig va det?
Undvik alltid det sista åket.

Efter fyra veckors sjukskrivning och två veckors semester så var man tillbaka på jobbet och även träningen blev igångsparkad pånytt.

Under tiden jag var hemma fick jag mig en ny bekantskap. Jag började prata med en Tanja i Göteborg, som även kände en mycket god vän till mig i samma stad. Till en början handlade det om msn-samtal till klockan tre på natten, sedan blev det fikor i både Göteborg och Halmstad, lite biljardspelande och även besök på Liseberg. One thing led to another och efter ett ganska bra tag av träffande blev vi tillsammans helt och hållet officiellt den 20:e September. Happy times.

I Augusti var det dags för ännu ett bakslag för hälsan, då jag blev tvungen att operera mitt vänstra knä för andra gången i det här livet. Två veckors sjukskrivning räckte och sedan var man igång. Men en viss del i livet skulle inte komma igång igen under 2008, min träning. Jag har efter Augusti inte kännt minsta lilla motivation eller ork för gymmande. Det har inte funnits ett spår av den gnista som i början av året fick mig till att träna upp till fyra gånger på en enda vecka, och det mina vänner, det är mycket för min del. Så det mesta, för att inte säga allt, av min styrka har idag försvunnit. De 10 kilon som jag gick upp, sitter dock till en stor del kvar. Märk "till en stor del". Alltså icke allt. Tolka det hela hur ni vill, jag går inte in på mina teorier närmare än så.

Jag sökte till högskolan, och jag kom in på det som jag sedan slutet av gymnasiet velat studera, sjukgymnastik. Jag tackade nej. En Torsdag som började med jobb, som vanligt, slutade i en virvelvind av tankar och panik som knappt gick att reda ut förän "Tacka-nej-knappen" hade blivit tryckt på. Som sagt, en Torsdag, hade jag tackat ja så hade jag varit i Luleå redan Måndagen efter. Det kändes som en för snabb omställning för mig, så det blev ett nej och ett "hoppas på något bättre nästa gång"
Nästa gång är om ungefär två veckor, och den här gången är jag beredd.

Året gick väldigt snabbt kan jag säga, det flög förbi. Det är lite skrämmande, för man känner att man borde göra mer utav livet, njuta mer än vad man gör.

Forward
Det är nog ganska lätt att lista ut vad man kan tänka på när man tänker på framtiden.

Om man ska vara religiös så gjorde Gud så att mina knän blev svaga som 12-åring av en anledning. Att jag skulle få börja träna hos en sjukgymnast och där undermedvetet bygga upp ett intresse för yrket, och senare i livet komma underfund med att det är vad jag vill syssla med "när jag blir stor"

Eller så kan man bara tänka att det var något genetiskt eller medfött att jag ådrog mig mina knäskador, eller att jag bara var på fel plats vid fel tidpunkt för den delen. Att jag sedan fick upp ögonen för yrket kan ha orsakats av den inblick jag fick i yrket medan jag spenderade otaliga timmar i närheten av sjukgymnaster.

Välj själva.

I vilket fall som helst så är jag snart framme vid mitt mål, det är bara ett ytterst litet hinder kvar. Minst tre personer måste ha tackat nej till sitt besked, och då är jag där. Den 8:e Januari får man reda på det. Håll tummarna för mig.

Att flytta hemifrån, efter att ha bott hemma i 21 år, känns helt klart rätt. Men idag fick jag även en känsla av att det faktiskt kan bli jobbigt. Jag är van vid Halmstad, och jag har så många minnen härifrån, vilket inte är konstigt efter att ha bott här i 21 år, som sagt. Många ser mig som bortskämd, men det handlar inte om att behöva ta hand om sig själv, laga sin egen mat eller att få tvätta själv, det där är jag övertygad om att jag klarar. Det handlar om rötterna man ändå har här.

Idag var jag på Sats gym och avslutade mitt medlemskap, när jag var där så kände jag en våg av nedstämdhet. Jag trivdes där, dom var väldigt bra, även om jag inte spenderade mycket tid där mot slutet. Det var en del av mig.
Efter det gick jag över till Hemköp och köpte godis, så det var en mycket nyttig dag för mig kan man sarkastiskt säga.

Jag är så van vid gatorna här, vid luften och livet i det stora hela. Det blir en utmaning och en stor omställning att flytta.

Jag ser så mycket fram emot att få läsa till sjukgymnast, det är mitt kall i livet, men det kommer bli väldigt hårt att flytta långt bort, förutsatt att det nu blir Luleå även denna gången. Och det är vad jag utgår från, för det är vad som ligger närmast i mitt fall, rent möjlighetsmässigt.

Jag kommer att sakna många, det är vad som gör det tuffast att flytta. Det blir klart en utmaning att ha ett förhållande på sådan distans, men det som är menat att hålla, det håller. Så vill jag tänka, och så tror jag att det är också. Jag kommer att göra allt för oss.
 
Här i Halmstad finns inte speciellt många som jag verkligen kommer längta efter att få träffa igen, för jag har glidit ifrån de flesta känns det som. Inget som jag är upprörd över, livet har sin väg och ofta så skiljs individers vägar åt av flera anledningar, låt det så vara.

Självklart kommer jag att sakna mina föräldrar. Fifa-kvällar med David "El-Stinko" blir det inte många av heller, och det är ju inte helt fördelsaktigt.

Annars verkar det som att de flesta som jag verkligen kommer sakna att inte kunna träffa så ofta bor i Göteborg.
Min flickvän är självskriven, saknar dig även nu, min bror är given med. Sedan har vi Mirza, Seila och sällskapet Aida(räknar dig till Göteborg), Sani och Danni, och självklart Ilvana "Homer"

Det blir roligt om jag inte kommer in, att ha skrivit allt det här, men det skulle ju inte stämma mindre för den delen! =)

2009 kommer alltså, om allt går som det ska, att handla om studier och att nå sina mål. Det kommer att handla om att ta hand om sig själv, att bli självständig och vara med om nya utmaningar, och att klara av dessa utmaningar. Det kommer handla om att hålla vänner nära, iallafall i teorin.
 
Vill man så klarar man allt.
Är det menat så går det.
Man kämpar så länge man har ork, och tror man på det man vill så tar orken aldrig slut.

Rundar av med att säga:
Björn Gustafsson, 22, släppte 2008 ett samlingsverk med namnet "Björn Gustafsson-Ett livsverk"
Jag skrev när jag var 19 en självbiografi på 60 sidor.
Vi växer upp för fort i dagens samhälle.