long time...
Jag har inte skrivit något alls på ett bra tag nu, inte haft någon lust, inte haft något att skriva eller berätta, thats it.
All hype efter att ha flyttat har lagt sig nu. Det nya har blivit det vanliga och det vanliga har blivit det tjatiga. Okej, lite överdrivet, jag har bara bott här i två månader, men ändå så. Det är bara plugg och plugg och ännu mer plugg. Lite festande insprängt här och där, men i stort sett plugg. En sak som jag är väldigt glad för är att det inte varit några som helst problem för mig att vänja mig vid en ny stad. Många som flyttar hemifrån för att plötsligt klara sig själva får stora problem med att komma in i det nya livet och den nya staden. Det är nya rutiner, nya platser, nya människor och nya skyldig- och rättigheter. För mig har allt bara gått som ett lugnt flytande vatten, inga problem. Jag trivs i staden, jag trivs med klassen och jag trivs med livet i det stora hela.
Om exakt två veckor är den första tentan, i anatomi. Det är stööört mycket!! Hur i hela fridens namn ska man klara av hela kroppen muskler, ben, leder, ligament, centrala nervsystemet och allmän anatomi med celler och brosk och bindväv och blaablablaaa på en och samma dag? Det luktar omtenta långa vägar, och det mina damer och herrar, det förstör en hel del. Vill inte vara här till mitten av Juni, då en eventuell omtenta skulle ligga.
Man går i skolan, kommer hem och så måste man fortsätta plugga. Det är det som blivit det vanliga som blivit det tjatiga. Inte själva grejen vi pluggar, för anatomi är intressant, men just att det inte finns något val längre. Jag vet att all tid måste läggas på studier nu för att chansen att klara båda tentorna (ja, det är två tentor på samma dag) ska finnas överhuvudtaget. Jag var inställd på en tuff start, men det här är ju bara knas. Minns när jag förr tänkte på att få plugga anatomi, föreställde mig sitta någonstans i min ensamhet och bara läsa och tycka att det är intressant och kul. Det har hänt, vissa stunder när plugget verkligen flutit på och tentaångest lagts åt sidan så har det verkligen hänt. Men oftast så ligger tanken på att det är ett måste för att klara utbildningen där i bakhuvudet och tar upp onödigt mycket energi, och då känns det inte så kul som det borde göra.
Vilket tjat va? Jag håller med. Och så måste man mitt i allt laga mat och äta. Vad blir det idag då? Ris och lax tror jag, men har inget såsvirke så det blir en torrare måltid.
Vi hörs när vi hörs.
