What can I do?
What can I do when my head gets blurred by thoughts that can't lead anywhere except into nightmares?
The last thing I think about at night, and the first thing I think about in the morning. What can I do to stop it?
What can I do when everything I do reminds me of it? Where can I go when every place I'm in reminds me of it?
When the sun is up it should cast a shadow on everything that I'm about, but it won't.
When the sun is down it should be so dark that everything that I'm about lies hidden in the dark, but it's not.
When the wind blows it should blow my soul so far away that I can't feel a thing anymore, but I can still feel.
When the ground opens up it should swallow me and bury me deep down inside.
When the sky crashes down it should take me with it up again, so that I can't see what's down here anymore.
If one of all these things occured, it would help me in a million ways.
Sometimes I let my mind wander away, and inside my head I see all the things I want, and I'm happy for once, truly happy. Not the kind of happiness that you felt when you were young, when a fat, funny-looking bird made you laugh and feel happy for the rest of the day. Or when you pulled your finger through an ant-stream, causing the ants to walk in blindness all over the road. Or when the evil kid that used to laugh at you would wet his pants in front of the whole class, no, nothing like it.
The happiness I talk about is stronger than that, stronger than it all combined.
The kind of happiness that can make you live with nothing else but its warm security for the rest of your life.
The ultimate happiness.
The last thing I think about at night, and the first thing I think about in the morning. What can I do to stop it?
What can I do when everything I do reminds me of it? Where can I go when every place I'm in reminds me of it?
When the sun is up it should cast a shadow on everything that I'm about, but it won't.
When the sun is down it should be so dark that everything that I'm about lies hidden in the dark, but it's not.
When the wind blows it should blow my soul so far away that I can't feel a thing anymore, but I can still feel.
When the ground opens up it should swallow me and bury me deep down inside.
When the sky crashes down it should take me with it up again, so that I can't see what's down here anymore.
If one of all these things occured, it would help me in a million ways.
Sometimes I let my mind wander away, and inside my head I see all the things I want, and I'm happy for once, truly happy. Not the kind of happiness that you felt when you were young, when a fat, funny-looking bird made you laugh and feel happy for the rest of the day. Or when you pulled your finger through an ant-stream, causing the ants to walk in blindness all over the road. Or when the evil kid that used to laugh at you would wet his pants in front of the whole class, no, nothing like it.
The happiness I talk about is stronger than that, stronger than it all combined.
The kind of happiness that can make you live with nothing else but its warm security for the rest of your life.
The ultimate happiness.
Vem bryr sig?
En del funderingar lyckas man aldrig få något vettigt ur, man kommer aldrig fram till några riktiga svar, utan bara fler funderingar som får fler och fler möjliga svar. De flesta funderingar får aldrig se dagsljuset, de blir aldrig vädrade, utan stannar för alltid inombords där de långsamt fräter på själen.
Om man grovt ska dela upp sinneslag, så finns det två stadier som man kan befinna sig i, det stadium där man bryr sig, och det då man inte bryr sig. Med detta sagt så handlar mina funderingar om hur det kommer sig att man i princip mår som bäst då man befinner sig i det stadium då man inte bryr sig? Vidare så undrar jag också hur det kommer sig att man verkar få det man vill precis då man slutat bry sig?
Har det med vad man utstrålar att göra? Om man visar att man bryr sig för mycket så tar andra lätt ett steg tillbaka, samtidigt som man tar två steg framåt om man märker att någon slutar bry sig. Man vill ha bekräftelse, men inte för mycket. Kan det vara så?
De tillfällen då man slutar bry sig och faktiskt trivs bra med det, så får man plötsligt tillfällen som man inte hade innan, man blir bemött på andra sätt, och detta leder ofta till att man går tillbaka till att just bry sig. Det mönster som kändes bra bryts och man hamnar genast på ruta ett igen.
Sedan är frågan om det är moraliskt försvarbart att medvetet sträva efter att inte bry sig, och dessutom om man verkligen kan lura sig själv till att sluta med det, om det faktiskt råkar vara så att man verkligen bryr sig.
Makes sense? Inte riktigt kanske.
Man kan skämta hur mycket som helst om vissa saker, men när man väl tänker efter så stämmer de kanske i högre grad än man tror. Att vara schizofren är ett sjukligt tillstånd, men till en viss gräns så är man nog i det tillståndet själv. Att vissa saker kan kännas så extremt olika vid olika tillfällen, det är ett mysterium.
Som en vis man sa: Make way for the bad guy, who do i trust? Me!
Ja, det kan man säga, vem ska man lita på om inte sig själv?
Over and out / Danko
Om man grovt ska dela upp sinneslag, så finns det två stadier som man kan befinna sig i, det stadium där man bryr sig, och det då man inte bryr sig. Med detta sagt så handlar mina funderingar om hur det kommer sig att man i princip mår som bäst då man befinner sig i det stadium då man inte bryr sig? Vidare så undrar jag också hur det kommer sig att man verkar få det man vill precis då man slutat bry sig?
Har det med vad man utstrålar att göra? Om man visar att man bryr sig för mycket så tar andra lätt ett steg tillbaka, samtidigt som man tar två steg framåt om man märker att någon slutar bry sig. Man vill ha bekräftelse, men inte för mycket. Kan det vara så?
De tillfällen då man slutar bry sig och faktiskt trivs bra med det, så får man plötsligt tillfällen som man inte hade innan, man blir bemött på andra sätt, och detta leder ofta till att man går tillbaka till att just bry sig. Det mönster som kändes bra bryts och man hamnar genast på ruta ett igen.
Sedan är frågan om det är moraliskt försvarbart att medvetet sträva efter att inte bry sig, och dessutom om man verkligen kan lura sig själv till att sluta med det, om det faktiskt råkar vara så att man verkligen bryr sig.
Makes sense? Inte riktigt kanske.
Man kan skämta hur mycket som helst om vissa saker, men när man väl tänker efter så stämmer de kanske i högre grad än man tror. Att vara schizofren är ett sjukligt tillstånd, men till en viss gräns så är man nog i det tillståndet själv. Att vissa saker kan kännas så extremt olika vid olika tillfällen, det är ett mysterium.
Som en vis man sa: Make way for the bad guy, who do i trust? Me!
Ja, det kan man säga, vem ska man lita på om inte sig själv?
Over and out / Danko
Gåtor.
Ensam är stark, eller?
Om man samlar allt man tänker på utan att någonsin släppa ut det i det fria, blir man till slut totalt galen då?
Kan ett mentalt skrik höras av någon annan?
Hur kan man vara lycklig och olycklig på samma gång, egentligen?
Ensam ÄR stark.........(eller?)
Inte vet jag, det är inte mycket man faktiskt vet, fast att man ägnar all sin vakna tid av dygnet åt att fundera över allt sådant.
Hur kommer det sig att det här inlägget låter så deppigt, när man för tillfället inte är det?
Har man efter 23 år tänkt så mycket att man på något sätt har nått en grund av sinneslag som även när man är på topp påminner en om den andra sidan?
Verkar någon av de här frågorna ens vettiga i andras öron(ögon)?
Very well cykelställ...very nice fågelbajs...
Önskar er en trevlig morgondag =)
Om man samlar allt man tänker på utan att någonsin släppa ut det i det fria, blir man till slut totalt galen då?
Kan ett mentalt skrik höras av någon annan?
Hur kan man vara lycklig och olycklig på samma gång, egentligen?
Ensam ÄR stark.........(eller?)
Inte vet jag, det är inte mycket man faktiskt vet, fast att man ägnar all sin vakna tid av dygnet åt att fundera över allt sådant.
Hur kommer det sig att det här inlägget låter så deppigt, när man för tillfället inte är det?
Har man efter 23 år tänkt så mycket att man på något sätt har nått en grund av sinneslag som även när man är på topp påminner en om den andra sidan?
Verkar någon av de här frågorna ens vettiga i andras öron(ögon)?
Very well cykelställ...very nice fågelbajs...
Önskar er en trevlig morgondag =)
