HEJ
Det var längesen jag skrev nu, haft så mycket för mig känns det som.
Jag har flyttat, fixat iordning allt, packat upp och försökt känna mig som hemma. Jag har sprungit runt och fixat det ena och det andra, CSN, kårgrejer, böcker och bla bla, you get the idea. Jag har även hunnit festa för första och andra gången i Uppsala.
I Fredags var det fest med dels klassen och även med de som går termin 2 på sjukgymnastprogrammet, alltså våra faddrar. Förfest i en lokal någonstans och sedan utgång i stan, i en nation. Tio kronor inträde och billig dricka, hur grymt som helst med andra ord. Det var riktigt kul, och det behövdes såååå mycket. Behövde verkligen umgås med folk och så, inte blivit mycket av den varan sedan jag kom hit för allt man har varit tvungen att ta hand om. Så lärde väl känna några i klassen lite bättre, bortsett från vad dom heter. Orka lära sig 47 namn plus de i termin 2, jag är sämst på namn!
Igår då. Jag satt och skrev lite med Boki på Msn, då han frågar hur jag bor, alltså hur det ser ut. Jag försöker förklara men det går inte så bra, så jag säger istället "kom hit och kolla då"
En timme senare så är han här, hur sjukt tror ni inte det känns när vi tidigare inte alls setts ofta. Att kunna göra något så spontant, underbart. Så vi kommer hit, softar lite, och drar sedan in till stan för att hitta på något. Vi går runt i säkert en timme och letar efter uteställen, men hur fan ska man hitta när ingen av oss kan stan? Vi försökte på två ställen men båda var äldre åldersgräns så dom sket sig. Till slut så frågar vi några ungdomar på stan vart man går, och det tar oss vidare till Saluhallen, som tydligen är the shit haha. Det var riktigt nice iallafall, och blev en mycket rolig kväll.
Ordentligt seg är jag idag. Vi vaknade, tog oss till stan och jag blev av med min Subway-oskuld...alltså jag har aldrig ätit på Subway innan, men nu har jag det, och det var gott.
Två kvällars festande av sju dagar som boende i Uppsala, helt godkänt va? På tal om det så känns det inte som att jag bor här än, alltså den tanken har inte landat riktigt än. Känns som att jag bara är här tillfälligt och snart ska åka hem igen. Det tar väl ett tag innan jag vänjer mig vid att säga "hem" till det här...men det är inte så jäkla konstigt. Tänk att tre år ska spenderas här, sedan vet man inte vart man tar vägen, Göteborg kanske? Hade ju suttit fint, hoppas att arbetsmarknaden är bra om tre år för en nybliven sjukgymnast.
Förresten, jag har den största blåsan någonsin på min häl, efter den megalånga promenaden i Tisdags. Den gör ont och ser fan inte vacker ut, haha.
Kvällen ska spenderas på det sättet att jag tänkte duscha, och sedan måste jag läsa lite inför föreläsningen imorgon. På Tisdag ska vi ut på vår första VFU, en halv dag bara men ändå. En sjukgymnast och en patient eller vårdtagare ska intervjuas, och sedan ska man redovisa det för klassen. En liten mjukstart känns den här första kursen som, men det kanske är bra. Nästa kurs är anatomi, och där kommer bli mycket strängare, med en megatenta som avslutning. Tydligen en tenta som typ alla kör på första gången dom skriver den, haha. Jag ska fan klara den direkt!
Samdidigt som jag skrev det här så försvann internetuppkopplingen, så jag kunde inte publicera det direkt, så det här som jag skrev nu är lite i efterhand haha. Ska få mer riktigt internet i veckan som kommer om allt går som planerat. Än så länge har jag snappat upp någon grannes nätverk, och den uppkopplingen har varit långsammare än en sköldpadda med artros...haha.
Tack till er som gett mig era lyckönskningar, det värmer =)
Up to date
Alltså, nu har allvaret börjat kan man väl påstå. Måndagen bestod av en massa information som gjorde så att hjärncellerna krockade med varandra efter ett litet tag, mycket på en gång!
Klassen verkar bra, lugn och så. Vi är om jag räknade rätt på pappret 47 personer och av dom är endast 13 stycken killar, så jag är en minoritetsgrupp här på alla sätt...haha.
Igår promenerade jag mer än jag kan minnas att jag gjort de senaste tre åren sammanlagt. Då räknas alltså inte allt gående på jobbet, för det måste man ju göra. Igår skulle jag skriva in mig i en nation här i Uppsala, vilket man måste göra för att studera här och få kårleg och sånt där. För mig blev det Göteborgs nation, det kändes som ett bra val när man inte orkar sätta sig in i vad alla de olika nationerna står för.
På kvällen var det pubrunda, men den missade jag. När jag skulle hem från nationsinskrivningen så gick jag en aning vilse i stan. Hade gått vägarna förut men nu blev det någon sorts kortslutning i kontoret så jag hittade inte alls längre. Kom tillbaka till vandrarhemmet samma tid som samlingen för pubrundan var, och helt ofixad går man ju inte dit, så jag kom inte med helt enkelt.
Bestämde mig istället för att ta mig till Elgiganten och ge mig själv en liten present för att jag varit så duktig och börjat studera. Anser efter en koll på kartan att det inte är så långt dit, så jag promenerar. Det tog 30-40 minuter, och väl där så säger nissen som jobbar där att mobilen inte finns i lager och att "dom visst har skrivit fel på internet" ...tack och hej och en lång och kall promenad hem igen, fyfan. Tre och en halv timme promenad i slaskigt väder och med blöta byxor efter att en bil bestämt sig för att skvätta ner allt och alla inom en omkrets av tio meter.
Ben som spaghetti, fötter som köttfärs och huvud som en piskad persisk matta.
För att berätta vidare, så har jag ordnat boende. Var igår hos en tant som hyrde ut rum i sin villa. Det såg gammalt ut, det luktade gammalt och jag kände mig gammal där, det var ganska sunkigt med andra ord. I värsta fall hade jag fått ta det tills man hittat något annat, men de andra jag besökte var så mycket bättre. Nyrenoverat badrum som var riktigt fräscht, egen ingång och eget pentry. Avskärmat så att det känns som helt eget, så det var mycket bra. Det enda negativa var läget, det är nästan 20 minuter ifrån centrum, med buss. Får se om framtiden för med sig något helt eget eller hur det blir, men det här är bra till att börja med. Bussen stannar för övrigt precis framför Akademiska sjukhuset där jag håller till på dagarna.
Flyttade dit min packning idag, så att jag slipper ta runt det över hela stan imorgon när jag checkat ut från vandrarhemmet. Nice.
Känns ganska ensamt just nu, jag har inte kunnat vara med på några nollningsaktiviteter för att jag haft allt annat att ordna först och främst, så några direkta vänner har jag inte fått än så länge i klassen, men men. Jag har aldrigt haft problem med att vara ensam, utan det handlar snarare om saknad och avståndskänsla till er som man saknar. Ni vet vilka ni är, DU vet vem du är.
På tal om annat, fyfan vad jag hatar att äta frukost. På jobbet hade man hunnit jobba upp en enorm aptit till klockan åtta, men när jag precis vaknat har jag noll aptit över huvud taget, klarar knappt en fralla sen mår jag illa. Ändå måste man äta. Laaame.
Igår ringde Linköpings Universitet till mig och erbjöd en plats hos dom, jag tackade nej. Kändes bra att kunna göra det.
Dagens låt: Guns&Roses-Civil war
Whats so civil about war, anyway?
Good point.
Uppsala
Efter en lång tågresa som gick som på räls så var jag framme vid femsnåret i eftermiddags.
Tog mig till vandrarhemmet och väl där så bäddade jag min säng, kollade runt i det lilla rummet, och begav mig direkt ut för att bekanta mig med stan.
Först gick jag till Akademiska sjukhuset där min grupp ska samlas imorgon, hittade ända fram till ingång 15 där jag ska befinna mig klockan 10.00. Hittade riktigt snabbt, och vandrarhemmet ligger bara ca tio minuter till fots därifrån, så det är smidigt. Efter det gick jag in till själva centrum, med affärer och allting. Det känns riktigt bra, staden är större än Halmstad, men inte lika stort och stressigt som Stockholm, så det passar mig perfekt. Så kändes det iallafall när jag gick där med stora ögon och kollade på allting som värsta turisten. Tror att jag kommer att trivas mycket bra här.
Efter en stunds promenad såg jag något som värmde min själ, Max! haha.. blev ett friscomål direkt, när jag bara befunnit mig i stan i en och en halv timme. good job.
Jag har ringt runt på några lägenheter som hyrs ut i andra hand, men dom jag ringde på har redan blivit upptagna, too bad. Imorgon har jag två stycken villor att besöka där de boende hyr ut rum. Fanns med både egen WC/dusch och eget pentry, så det är ju i princip som att bo själv. Lägg därtill en egen ingång så låter det faktiskt riktigt bra. Ligger typ en kvart ifrån stan, så det är inte så farligt. Hade helst bott helt centralt men hey, jag måste ha något över huvud taget till att börja med.
Hoppas på att det hela ska lösa sig snabbt. Det enda jag är nervös över är att dom imorgon på uppropet inte ska säga mitt namn, utan säga någon Alexander istället. Nojjigt jag vet men vafan, det var ju inte på ett helt vanligt sätt som jag fick reda på min antagning. Iofs så ringde jag tillbaka och dubbelkollade allting, så det ska väl mycket till för att dom ska ha klantat sig...orka oroa sig... =D
Tur för övrigt att vandrarhemmet har trådlöst internet, synd bara att de andra boende också surfar så att hastigheten minskas för mig. Detta gör att jag inte kan streama Lazio-Juventus utan att bilden laggar sönder sig. Aja, man ska väl inte klaga för mycket :P
Nu ska jag lägga mig med lite musik och koppla av, det har varit en ganska lång dag, med en hel del nytt att ta in för en stackars hjärna...och mycket mer lär det bli =D
peace.
tur var ordet
fyfan vilken tur jag hade också, mer än jag förväntade mig, mer än jag hoppades på, och mer än jag trodde att jag skulle ha.
hade jag inte ringt tillbaka till Uppsala igår så hade dom kanske senare kollat på mitt nummer och tänkte: "men dit har vi ju redan ringt, vi går vidare i listan"
och då hade min reservplats varit noll värd, och jag hade i detta nu varit på väg upp mot Luleå och som bästa stad fått bo i Linköping de kommande tre åren. inget fel på Linköping, men nu när jag har kommit in i Uppsala så känns allt så jäkla grymt. Uppsala universitet i sig smäller högre än både Luleå och Linköping, och även Lund, så jag har verkligen haft flyt och turen på min sida. det enda jag tackar ja till nu är Göteborg, och där finns inte ens en liten chans. jag hade nog tänkt till även om Stockholm universitet hörde av sig, men jag är inte säker på att jag hade tagit det....Uppsala är ju så nära Stockholm ändå, så har man påbörjat livet där så kanske det skulle kännas omständigt att flytta ett tiotal kilometer bara för att få studera i huvudstaden.
äsch, nog tänkt på det här, jag är antagen i Uppsala!! det känns ganska sjukt när man ställt in sig på det värsta.
Jag till och med bad om att få komma till en annan stad, alltså bad...ni vet...händerna ihop och be till Gud.
jag bad om att Han skulle ta mig till en stad som jag förtjänade att komma till, och att om Han väljer Luleå åt mig så skulle jag förstå det, även om jag vill någon annanstans. Istället ger han mig Uppsala, så jag antar att jag förtjänade bättre än Luleå. Tack.
än en gång, nog tänkt på det här....fan...det går inte...det är allt som snurrar i huvudet =D inte så konstigt kanske, åker imorgon klockan elva. trrrrrrrtttt
Ny destination
Personen presenterade sig och sökte någon vid namn Alexander. Jag harklade ur mig att hon ringt fel och att jag heter Daniel. Hon fortsatte med att säga att hon ringer från Uppsala universitet och att Alexander har en plats ledig på sjukgymnastprogramet.
Jag är nyvaken och kan knappt prata så hes som jag är, men försöker få ur mig att jag själv sökt till deras program och att det kanske blivit något fel. Innan jag hinner säga detta så har hon sagt "Tack och hej" och lagt på luren.
Nu har det gått såpass många sekunder så att jag tänker iallafall lite klart. Jag går ur sängen och letar upp numret till universitetet för att ringa och höra mig för hur det står till där.
Jag får prata med en annan person, alltså inte hon som ringde upp, men den här personen går och hämtar de papper som uppringaren använt, och hittar mig på tolfte plats bland högskoleprovsreserverna. Precis ovanför mig står en person vid namn Alexander...molnen skingrar sig och saker blir en aning klarare. Hon hade alltså kollat på Alexanders namn men slått mitt nummer.
Den här personen, som är ansvarig för sjukgymnastprogramet i Uppsala, frågar mig om jag är intresserad, och jag säger ja. Jag blir erbjuden en plats, och jag säger ja. Så enkelt var det, och så plötsligt kom det. Veem är han Chock?
Jag ringde precis upp dom igen för att dubbelkolla och försäkra mig om att jag har kommit in, och svaret var även nu "Ja, välkommen på Måndag"
Så nu har jag avbokat vandrarhemmet i Luleå, och sedan ska jag boka om mina tågbiljetter. På Söndag bär det av till Uppsala. Hur oväntat kom inte det då, jag var inställd på att åka upp till Luleå, och på Måndag få reda på att jag kommer in i Linköping och då åka dit istället, och istället blir det så här. Uppsala smäller högre rent utbildningsmässigt, och det är en större stad. Det är dessutom riktigt nära till Stockholm, där jag har både släkt och vänner. Och så får vi inte glömma att det är närmare till Göteborg, vilket innebär att det blir lättare att träffa flickvän med flera. Dra mig baklänges. Hur underbart är inte allt det här?
OMFG
Håller på att packa just nu, och i takt med att garderoben töms så blir känslan mer och mer påtaglig.
Jag flyttar hemifrån, jag ska studera, det är på riktigt.
Nervöst? Ja.
Efterlängtat? Som fan.
Stort? Större än mig.
Svårt att packa?
Nej, det är ju bara att trycka ner så mycket som det bara går. Det som blir kvar är det fula som man aldrig använder.
Helt stört. =D
Ett nytt kapitel
I Fredags jobbade jag den sista dagen på Servera R&S AB, förhoppningsvis för alltid, iallafall "på riktigt"
Jag vet mycket väl att det kan komma att bli, och säkerligen kommer att bli, sommarjobbande där för mig några somrar i rad nu, som student behöver man pengar.
Det är självklart en säkerhet att vara tjänstledig, för om jag inte får något jobb direkt efter utbildningen så har jag Servera som ett säkert kort, men jag hoppas såklart att det aldrig ska behövas.
På Lördag klockan 13 börjar tåget rulla mot Göteborg, där jag byter tåg till Stockholm, och där blir det ett sista byte för att komma på tåget som går ändra fram till Luleå och anländer till centralen där klockan sju morgonen efter. Väl där checkar jag in på vandrarhemmet och fördriver sedan Söndagen genom att äta och hitta Elgiganten där det möjligtvis ska investeras i en ny mobil.
På Måndagen beger jag mig till universitetet där introduktion ska hållas och information ska mottas angående studiestarten.
Så här långt är schemat spikat, det är nu det börjar bli lite knepigt och osäkert.
Om Gud vill, och om jag har turen på min sida, så får jag mellan klockan 16 och 19 ett samtal från ett nummer som börjar med 013. Det är riktnumret till Linköping, och där ska fem personer vara frånvarandra från uppropet för att jag ska köpa första bästa biljett från Luleå till ovan nämnda stad.
Får jag inte något samtal mellan klockan 16 och 19 så fortsätter min vistelse i Luleå med en vecka full med information och tid för att vänja sig vid staden, universitetet och den nya uppgiften i livet, sjukgymnastik.
Hoppet tar dock inte slut där, utan de två närmaste veckorna kan ett samtal komma ifall någon tjomme fått för sig att hoppa av programmet i Linköping, vilket då öppnar en ledig plats till mig, och då är det återigen första bästa biljett ifrån Norrland som gäller.
Älskar när saker är så ovissa, det är det bästa jag vet att helt och hållet överlämna sig själv åt en situation som man själv inte kan påverkar alls. Ja, den föregående meningen skrevs med 100% sarkasm. Jag har ett stort kontrollbehov, så jag gillar inte den här situationen det minsta, men jag har inget val. Det är bara att göra det bästa av det hela!
Håll tummarna gott folk.
I övrigt så ser jag väldigt mycket fram emot att få börja studera det jag velat i över tre år. Det faktumet glöms bort lite mitt i all hype om att få komma till en stad som inte ligger 17 timmar med tåg åt helskotta.
Det kommer bli ett äventyr, och det kommer bli en stor omställning för mig. En väldigt stor omställning.
Tänk er själva, jag har bott hemma i 21 år, nu ska jag åka till en stad så långt bort och klara mig helt själv. Så grymt lärorikt och spännande ska det bli!
Vad jag har haft för mig sedan senast jag skrev?
Spenderat underbara dagar med min älskade.
Sovdags.
...
lookin' back, lookin' forward
Back
Jag gick in i det föregående året som hyfsat nybliven singel, och tanken var att fortsätta så ett bra tag framåt. Det jag hade haft tidigare höll inte, av många anledningar, så det var dags att gå vidare i livet.
Mitt liv bestod till en stor del av jobbet och träningen. När jag började jobba fick jag nya och bättre rutiner i livet, bättre mat och inte minst en rejäl frukost. Tillsammans med en ökad träningsdos betydde det här i praktiken 10 nya kilon på kroppen. Från att ha vägt 70 i många år utan någon förändring överhuvudtaget så sköt vikten uppåt väldigt snabbt upp till 80. Lookin' good.
Jag var iväg i Åre och åkte skidor, vilket ledde till min första skidolycka någonsin, och jag har åkt skidor många gånger i livet kan jag tillägga. Ett brutet bäckenben med sex veckors sjukskrivning som resultat. Vad man lär sig va det?
Undvik alltid det sista åket.
Efter fyra veckors sjukskrivning och två veckors semester så var man tillbaka på jobbet och även träningen blev igångsparkad pånytt.
Under tiden jag var hemma fick jag mig en ny bekantskap. Jag började prata med en Tanja i Göteborg, som även kände en mycket god vän till mig i samma stad. Till en början handlade det om msn-samtal till klockan tre på natten, sedan blev det fikor i både Göteborg och Halmstad, lite biljardspelande och även besök på Liseberg. One thing led to another och efter ett ganska bra tag av träffande blev vi tillsammans helt och hållet officiellt den 20:e September. Happy times.
I Augusti var det dags för ännu ett bakslag för hälsan, då jag blev tvungen att operera mitt vänstra knä för andra gången i det här livet. Två veckors sjukskrivning räckte och sedan var man igång. Men en viss del i livet skulle inte komma igång igen under 2008, min träning. Jag har efter Augusti inte kännt minsta lilla motivation eller ork för gymmande. Det har inte funnits ett spår av den gnista som i början av året fick mig till att träna upp till fyra gånger på en enda vecka, och det mina vänner, det är mycket för min del. Så det mesta, för att inte säga allt, av min styrka har idag försvunnit. De 10 kilon som jag gick upp, sitter dock till en stor del kvar. Märk "till en stor del". Alltså icke allt. Tolka det hela hur ni vill, jag går inte in på mina teorier närmare än så.
Jag sökte till högskolan, och jag kom in på det som jag sedan slutet av gymnasiet velat studera, sjukgymnastik. Jag tackade nej. En Torsdag som började med jobb, som vanligt, slutade i en virvelvind av tankar och panik som knappt gick att reda ut förän "Tacka-nej-knappen" hade blivit tryckt på. Som sagt, en Torsdag, hade jag tackat ja så hade jag varit i Luleå redan Måndagen efter. Det kändes som en för snabb omställning för mig, så det blev ett nej och ett "hoppas på något bättre nästa gång"
Nästa gång är om ungefär två veckor, och den här gången är jag beredd.
Året gick väldigt snabbt kan jag säga, det flög förbi. Det är lite skrämmande, för man känner att man borde göra mer utav livet, njuta mer än vad man gör.
Forward
Det är nog ganska lätt att lista ut vad man kan tänka på när man tänker på framtiden.
Om man ska vara religiös så gjorde Gud så att mina knän blev svaga som 12-åring av en anledning. Att jag skulle få börja träna hos en sjukgymnast och där undermedvetet bygga upp ett intresse för yrket, och senare i livet komma underfund med att det är vad jag vill syssla med "när jag blir stor"
Eller så kan man bara tänka att det var något genetiskt eller medfött att jag ådrog mig mina knäskador, eller att jag bara var på fel plats vid fel tidpunkt för den delen. Att jag sedan fick upp ögonen för yrket kan ha orsakats av den inblick jag fick i yrket medan jag spenderade otaliga timmar i närheten av sjukgymnaster.
Välj själva.
I vilket fall som helst så är jag snart framme vid mitt mål, det är bara ett ytterst litet hinder kvar. Minst tre personer måste ha tackat nej till sitt besked, och då är jag där. Den 8:e Januari får man reda på det. Håll tummarna för mig.
Att flytta hemifrån, efter att ha bott hemma i 21 år, känns helt klart rätt. Men idag fick jag även en känsla av att det faktiskt kan bli jobbigt. Jag är van vid Halmstad, och jag har så många minnen härifrån, vilket inte är konstigt efter att ha bott här i 21 år, som sagt. Många ser mig som bortskämd, men det handlar inte om att behöva ta hand om sig själv, laga sin egen mat eller att få tvätta själv, det där är jag övertygad om att jag klarar. Det handlar om rötterna man ändå har här.
Idag var jag på Sats gym och avslutade mitt medlemskap, när jag var där så kände jag en våg av nedstämdhet. Jag trivdes där, dom var väldigt bra, även om jag inte spenderade mycket tid där mot slutet. Det var en del av mig.
Efter det gick jag över till Hemköp och köpte godis, så det var en mycket nyttig dag för mig kan man sarkastiskt säga.
Jag är så van vid gatorna här, vid luften och livet i det stora hela. Det blir en utmaning och en stor omställning att flytta.
Jag ser så mycket fram emot att få läsa till sjukgymnast, det är mitt kall i livet, men det kommer bli väldigt hårt att flytta långt bort, förutsatt att det nu blir Luleå även denna gången. Och det är vad jag utgår från, för det är vad som ligger närmast i mitt fall, rent möjlighetsmässigt.
Jag kommer att sakna många, det är vad som gör det tuffast att flytta. Det blir klart en utmaning att ha ett förhållande på sådan distans, men det som är menat att hålla, det håller. Så vill jag tänka, och så tror jag att det är också. Jag kommer att göra allt för oss.
Här i Halmstad finns inte speciellt många som jag verkligen kommer längta efter att få träffa igen, för jag har glidit ifrån de flesta känns det som. Inget som jag är upprörd över, livet har sin väg och ofta så skiljs individers vägar åt av flera anledningar, låt det så vara.
Självklart kommer jag att sakna mina föräldrar. Fifa-kvällar med David "El-Stinko" blir det inte många av heller, och det är ju inte helt fördelsaktigt.
Annars verkar det som att de flesta som jag verkligen kommer sakna att inte kunna träffa så ofta bor i Göteborg.
Min flickvän är självskriven, saknar dig även nu, min bror är given med. Sedan har vi Mirza, Seila och sällskapet Aida(räknar dig till Göteborg), Sani och Danni, och självklart Ilvana "Homer"
Det blir roligt om jag inte kommer in, att ha skrivit allt det här, men det skulle ju inte stämma mindre för den delen! =)
2009 kommer alltså, om allt går som det ska, att handla om studier och att nå sina mål. Det kommer att handla om att ta hand om sig själv, att bli självständig och vara med om nya utmaningar, och att klara av dessa utmaningar. Det kommer handla om att hålla vänner nära, iallafall i teorin.
Vill man så klarar man allt.
Är det menat så går det.
Man kämpar så länge man har ork, och tror man på det man vill så tar orken aldrig slut.
Rundar av med att säga:
Björn Gustafsson, 22, släppte 2008 ett samlingsverk med namnet "Björn Gustafsson-Ett livsverk"
Jag skrev när jag var 19 en självbiografi på 60 sidor.
Vi växer upp för fort i dagens samhälle.
2009
hade ju varit passande med en sammanfattning av det föregående året, men inte idag, alldeles för fel inställning till livet idag, så vi väntar med det tills en bättre dag!
hoppas att ni hade en bra kväll igår och att erat år blir fint!
